Sverige

Hyresgästerna: Otydliga allianspartier mörkar om marknadshyror

Dagens Arena -

Är de borgerliga oppositionspartierna och SD för marknadshyror eller ej? Vi väntar på svar. Otydligheten från några av de borgerliga partierna är närmast parodisk. skriver Marie Linder ordförande och Martin Hofverberg, chefsekonom Hyresgästföreningen.

Som intresseorganisation för Sveriges hyresgäster är vi måna om att få fram fakta på bordet i för hyresgästerna centrala frågeställningar. Med mindre än två veckor kvar till valet hänger de borgerliga allianspartiernas och SD:s  besked till landets tre miljoner hyresgäster fortfarande i luften: De har alla fått frågor om:

  • Hur vill partierna lösa bostadsbristen?
  • Vad tänker partierna göra för att hyresgästerna ska slippa skyhöga hyreshöjningar efter att lägenheten renoveras?
  • Och hur ska partierna se till att landets hyresgäster är trygga i sitt boende?

Särskilt vad gäller boendetryggheten är otydligheten från några av partierna närmast parodisk. På moderatstämman i november förra året togs beslut om att ”ett nytt mindre reglerat hyressättningssystem” ska införas, om partiet får bestämma. Men i en utfrågning låter Moderaternas partiledare Ulf Kristersson meddela att hans parti inte förespråkar marknadshyror.

I en annan intervju säger partiets ekonomisk-politiska talesperson Elisabeth Svantesson att man visst vill rucka på hyresgästernas kollektiva förhandlingsrätt i nyproduktion.

Centerpartiet är om möjligt ännu otydligare. I en debatt på Hyresgästföreningens initiativ i juni i år pratade Emil Källström, partiets ekonomisk-politiske talesperson om hans partis vilja att fasa in marknadshyror i först nyproduktion och sen ledigblivna lägenheter i ordinarie bestånd. Också partiets chefsekonom Martin Ådahl har i en debatt med övriga riksdagspartier sagt sig vara för marknadshyror.

Men när vi på Hyresgästföreningen skickade ut frågor om hur partierna ställer sig till den kollektiva förhandlingsrätten och bruksvärdessystemet i nyproduktion, ledigblivna lägenheter och övrigt bestånd, svarade Centern att man inte ville göra några som helst förändringar i dagens lagstiftning.

Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Feministiskt Initiativ har gett tydliga besked om att man är emot marknadshyror.

Marknadshyror kan leda till hyreshöjningar på mellan 24 och 54 procent.

Vi lät under våren konsultfirman Ramböll undersöka vad marknadshyror skulle kunna innebära för hyresgästerna i Stockholm, Göteborg, Halmstad och Kristianstad. Resultatet förskräcker med hyreshöjningar på mellan 24 och 54 procent i genomsnitt.

Men marknadshyror handlar inte bara om förändrade hyresnivåer vid ett systemskifte. Förhandlings- och bruksvärdessystemet är till för att göra hyresrätten till en trygg upplåtelseform med förutsägbar kostnadsutveckling och starkt besittningsskydd.

En maktförskjutning till hyresvärdens fördel gör hyresrätten till en mindre trygg och förutsägbar boendeform, och öppnar upp för fastighetsägarens godtycke.

Erfarenheter från andra länder i Europa visar att den som kan då kommer fly till ägt boende medan den som inte kan betala marknadshyran eller köpa, tvingas in i social housing, riktade bostäder åt låginkomsttagare.

Kvar blir den som behöver ett tillfälligt boende under några år, som har råd antingen genom hög inkomst eller genom att tränga ihop sig med vänner eller familj.

Hyresrätten förvandlas till ett transitboende, ett boende som man har i livets övergångsskeenden. 

Hyresrätten förvandlas till ett transitboende, ett boende som man har i livets övergångsskeenden.

Vi tror att de allra flesta söker trygghet i sitt boende. Vi tror också att alla upplåtelseformer behövs. Bruksvärdes- och förhandlingssystemet syftar till att ombesörja hyresgästens behov av trygghet, samtidigt som hyresvärden ska få en skälig ersättning för investeringar, drift och underhåll.

Att rucka på den balansen till förmån för hyresvärdarna kommer få konsekvenser för hyresgästerna, men också för trygghetssystemen och för samhällsekonomin i stort.

Inför valet kräver vi svar i en för hyresgästerna avgörande fråga: Vill ditt parti avskaffa den kollektiva förhandlingsrätten och rätten till prövning enligt bruksvärdesprincipen för nyproducerade, ledigblivna och övriga lägenheter?

Uttryckt med andra ord,  Med raka besked kan hyresgästerna göra ett informerat val om två veckor, det borde ligga i allas intresse.

Marie Linder, förbundsordförande Hyresgästföreningen

Martin Hofverberg, chefsekonom Hyresgästföreningen

Inlägget Hyresgästerna: Otydliga allianspartier mörkar om marknadshyror dök först upp på Dagens Arena.

Valspecial: Kan LAS avgöra valet?

Dagens Arena -

Här hittar du Dagens Arenas alla artiklar som bevakar frågor som berör höstens val. Uppdateras löpande. Senast artikeln ligger överst, för att sedan sorteras in under sin rubrik. 

Tvåundantaget splittrar fackförbunden

 

Valets kanske viktigaste fråga. Det finns tydliga skillnader så väl mellan blocken som inom dem samma.

Val 2018: Det här vill partierna i arbetsmarknadsfrågorna

Turordning: 8 av 10 AD-domar döms till arbetsgivarnas fördel

Facken: Rättspraxis har blivit hårdare

Studie: Turordningsregler skyddar lågavlönad personal

Arbetsrättsforskaren: »Fördelar med turordning även för småföretag«

Rapport: SD tar inte arbetarnas parti

 

Flera av partierna utspel har under upptakten till den 9 september handlat om vården. Köerna, personalbristen, arbetsmiljön. Frågor som rör administrationsbördan, förlossningsvården och det fria vårdvalet har hamnat i skymundan, men inte hos oss.

Alliansen vill skattebefria gräddfiler till vården

De vill lyfta förlossningsvården i valet

Den bortglömda valfrågan: Administrationen inom vården

Det här vill Moderaterna med sjukförsäkringen

S: Stoppa privatiseringen av vården

Rapport: Besök på vårdcentraler ökar mest i fattiga områden

Vårdvalet ökar kostnaderna med över 100 procent

 

Förstatliga skolan? Betyg från åk 4? Och vem tjänar egentligen på att vinstdrivande företag får driva skolor? Om det och mycket mer nedan.

Val 2018: Det här vill partierna i skolfrågan

Skola stängs efter allvarliga brister – trots rekordvinst

Friskolor ger mer generösa betyg – även i praktiska ämnen

MUF till attack mot borgerliga partier: »Går skolbolags ärenden«

Vem tänker på barnen? 

 

Den väljarfråga som på senaste seglat upp som en bubblare i valet. Men vilket parti har lovat och hållit mest under mandatperioden? Och hur är det egentligen men flyget, kan vi flyga mer om bränslet byts till biobränsle?

Vad lovade och höll partierna i klimatpolitiken?

Regeringens subventioner skadar miljön

Sant och falskt om flygets utsläpp

Politiker tror att svensken kan flyga mer

 

 

Om det är burkaförbud eller obligatoriska pappamånader som gynnar jämställdheten mest, beror på vilket parti du frågar. Ett som är säkert är i alla fall att kvinnor är pensionsförlorarna.

SD växer bland kvinnor – trots obefintlig jämställdhetspolitik

SD:s kvinnoförbund driver inga frågor

Ökade möjligheter till vinstutdelning har bara gynnat män

3:12: Företagarna skyller mansdominans på vinstdebatten

Kvinnor är tjänstepensionens förlorare

Rapport: Den nya arbetaren är en kvinna

 

Billiga hyresrätter är väljarnas viktigaste bostadsfråga. Ta reda på hur partierna tänker och tycker i bostadspolitiken och vad konsekvenserna av marknadshyror beräknas bli.

Val 2018: Det här vill partierna i bostadspolitiken

Billiga hyresrätter – svenskarnas viktigaste bostadsfråga

(V): Hyrorna i Stockholm kan höjas med 85 procent

Marknadshyror kan avskaffa hyresgästers besittningsrätt

Internationella företag köper upp fastigheter i miljonprogrammen

Inget lagförslag om att stärka hyresgäster före valet

 

Här hittar du lite blandade artiklar om politik och frågor som du kan vilja veta mer om inför valet. Integrationsår för nyanlända, pensionerna, skattehöjningar och notan för Alliansens utförsäljning av statliga bolag. För att nämna innehållet i några av nedanstående artiklar.

Alliansen sålde gemensamt ägda bolag för 171 miljarder

C lanserar integrationsår – S är försiktigt positiva

S vill höja pensionsavgiften: »Viktigaste beskedet hittills i valrörelsen«

Moderaternas förslag: Höj skatten för de fattigaste

Här är partierna som ställer upp i riksdagsvalet

Inlägget Valspecial: Kan LAS avgöra valet? dök först upp på Dagens Arena.

Tvåundantaget splittrar fackförbunden

Dagens Arena -

De tre fackliga centralorganisationerna är oense om hur de ser på möjligheten för mindre företag att undanta två personer från turordningslistorna, tvåundantaget. »Vi har inte satt ner foten i den här frågan« säger Saco.

Sedan 2000 har det varit möjligt för småföretag med upp till tio anställda att undanta två av sina anställda från turordningsreglerna vid uppsägning på grund av arbetsbrist.

Då var undantaget en överenskommelse mellan de borgerliga partierna och Miljöpartiet, nu går de borgerliga partierna till val på att ytterligare vidga möjligheterna att frångå turordningsreglerna. Den här gången med tyst stöd från Sverigedemokraterna.

Frågan splittrar de tre fackliga centralorganisationerna, LO, TCO och Saco.

LO och TCO var båda mycket kritiska till undantaget när det infördes, men driver nu inte aktivt frågan om att det ska avskaffas. Däremot säger det blankt nej till en utvidgning av antal personer och storleken på företagen som ska omfattas.

– Ju fler personer arbetsgivaren kan undanta desto mindre anställningsskydd blir det. Framförallt i mindre företag, där blir det nästan inget anställningsskydd alls om man kan undanta fyra stycken och  man har både arbetare och tjänstemän anställda. I företag med högst fem personer i en turordningskrets så finns det vid en utvidgning inget anställningsskydd alls och det står arbetsgivaren helt fritt att säga upp den hen vill, säger Dan Holke, vd och chefsjurist för LO-TCO:s rättskydd, Sveriges största juridiska byrå för arbetsrätt som ägs av LO och TCO.

Camilla Frankelius, förhandlingschef på Sveriges Ingenjörer, säger att Saco-förbunden tycker att tvåundantaget är bra och att man är beredd att titta på frågan om en eventuell förändring i stil med den de borgerliga partierna föreslår.

–Vi tycker att tvåundantaget är bra, att man kan ha kvar nyckelpersoner utan att det ska behöva bli problem. Vi har inte satt ner foten på något sätt i de delarna som rör en eventuell utökning, vi är beredda att titta på frågan. Det är många delar som ingår i det här, antal personer, hur stora företagen ska vara som omfattas, vad är en nyckelperson, och så vidare. Det finns en hel del att titta på och det här tycker jag är en fråga som man får borra lite mer i.

Läs mer: Arbetsrättsforskaren: »Fördelar med turordning även för småföretag«

Läs mer: Val 2018: Det här vill partierna i arbetsmarknadsfrågorna

Ändrade möjligheter att kringgå turordningsreglerna är en av sex förändringar på arbetsmarknaden som väntar om Alliansen vinner valet. Det visar en rapport från Arena Idé som släpptes under måndagen.

Men trots att alla de borgerliga partierna är överens om att turordningsreglerna måste luckras upp ytterligare, så har det inget gemensamt förslag.

Centern är det parti som vill gå längst och ta bort turordningsreglerna för alla företag med upp till 50 anställda. Även KD har ett radikalt förslag och vill att undantagen från turordningsreglerna ska utsträckas till att gälla fyra personer oavsett företagsstorlek.

Både Liberalerna och SD vill att undantaget i turordningsreglerna ska omfatta fem personer för företag med upp till 49 anställda. Moderaterna vill luckra upp turordningsreglerna men har ännu inte förklarat hur.

Läs mer: M vill få med sig facken på LAS-förändring

TCO:s chefsjurist Lise Donovan tror att frågan om turordningsreglerna har blivit lite av en symbolfråga.

–  Oftast har kritikerna svårt att formulera vad som egentligen är problemet. Ibland säger de att kompetens är viktigt, men så är det ju redan idag. Det krävs tillräckliga kvalifikationer för att man ska få vara kvar. Har man inte de kvalifikationer som arbetsgivaren har bestämt ska gälla så spelar det ingen roll hur länge man har varit anställd på en arbetsplats.

Så väl fackförbunden som arbetsgivarna tycker att LAS och turordningsreglerna generellt fungerar mycket bra.

Läs mer: Turordning: 8 av 10 AD-domar döms till arbetsgivarnas fördel

Läs mer: Facken: Rättspraxis har blivit hårdare

Inlägget Tvåundantaget splittrar fackförbunden dök först upp på Dagens Arena.

Vårdvalet ökar kostnaderna med över 100 procent

Dagens Arena -

Stockholm har flest vårdval i Sverige och kostnaderna för Stockholmssjukvården har har ökat mest i hela landet – 4,3 miljarder jämfört med när de infördes.

Stockholms vårdkostnader sticker ut i en nationell jämförelse. Det rapporterar Svenska Dagbladet.

I Stockholmslandsting har Alliansen infört 38 olika vårdval med sammanlagt över 600 nya privata aktörer. Nummer två på listan är Uppsala och Region Skåne med 12 vårdval var.

Kostnaderna för Stockholmssjukvården har också ökat mest i hela landet. Genom vårdvalen har kostnaderna rusat med 4,3 miljarder jämfört med när de infördes.

Svenska Dagbladets kartläggning visar att störst kostnadsökning har specialiserad fysioterapi – som blivit nästan 200 procent dyrare på bara fyra år. Andra vårdval där vården blivit mycket dyrare är logopedi och hudsjukvård, där kostnaderna ökat med omkring 150 procent. Bara ett vårdval, för vaccinationer, visar lägre kostnader.

Alliansen i landstinget ser inga problem eftersom fler patienter nu får vård.

Oppositionen menar att ökningen förvärrar akutsjukvårdens kris – och lovar att vid ett maktskifte stoppa vårdvalet på flera områden. Där ibland förlossningsvården.

Läs mer: Så ojämlik blev etableringen inom Vårdval Stockholm

Finanslandstingsrådet Iréne Svenonius (M) säger till SvD att kostnadsökningen inte är något problem efter fler har fått vård.

– De har ökat eftersom vi gör fler undersökningar och operationer för att patienter ska få vård och inte köställas. Det är inte min politiska uppgift att gå in och ransonera sjukvården för patienter som uppenbart har behov av vård. Det är bra att vi har en sjukvård som är tillgänglig för människor när de behöver den. Men vi får inte vara naiva, vi måste se vad vi får för pengarna och justera vårdvalen där det behövs.

Men oppositionslandstingsrådet Erika Ullberg (S) delar inte bilden av att det är entydigt positivt att fler söker och får vård.

– Med höftledsoperationerna var det bra eftersom det fanns en riktig behovskö att jobba bort. Men nu har vi en massa kommersiella vårdbolag som riktar reklam direkt till patienterna för att öka konsumtionen. Det är fullt logiskt sett till deras intressen, men det betyder inte att det är bra för stockholmarna. En seriös vårdpolitik måste utgå från behoven, inte fri etableringsrätt för vårdbolag som Alliansen vill.

Förra året låg den genomsnittliga kostnadsökningen på 6,6 procent för vårdvalen medan den övriga sjukvården bara tilläts öka med knappt hälften. För akutsjukhusen var den ekonomiska uppräkningen ännu mindre, vilket leder till att flera av sjukhusen drar över sina budgetar med sammanlagt 300 miljoner.

Läs också: Utvärdering: Starka grupper har gynnats av vårdvalet

Inlägget Vårdvalet ökar kostnaderna med över 100 procent dök först upp på Dagens Arena.

Det skorrar falskt från det moderata valbudskapet

Dagens Arena -

När Moderaterna går till val på »lika möjligheter« är det en av valets största bluffar. Partiet vill urholka socialförsäkringssystement ytterligare, sänka skatter för rika och vägrar röra det fria skolvalet – faktorer som mer än några ger barn en ojämlik start i livet.

Moderaternas centrala slagord på årets valaffischer är »Lika för alla«. Det preciseras genom ytterligare tre ord: »Rättigheter, Skyldigheter, Möjligheter«. Budskapet går inte att tolka på annat sätt än att rättigheter, skyldigheter och möjligheter ska vara lika för alla.

»Lika möjligheter för alla« är en välkänd socialliberal princip. Livet behöver inte bli lika gott för alla, men åtminstone bör möjligheterna vara desamma. Särskilt viktigt är att startpunkten i livet är jämlik.

Från vänster brukar den hållningen kritiseras. Lika möjligheter för alla är förenligt med att de sociala och ekonomiska klyftorna mellan människor blir stora. Även om alla får en jämlik start kan gapet bli omfattande senare i livet.

Det finns emellertid goda skäl att ta den socialliberala principen på allvar. Det är djupt stötande att barn redan från födseln ska ha totalt olika förutsättningar. Men frågan är vad de moderata slagorden betyder för partiet självt. Detta är verkligheten:

  • De fattigaste föräldrarna i Sverige består av arbetslösa, sjukskrivna och mottagare av ekonomiskt bistånd. Inom dessa grupper har inkomstfattigdomen ökat under de senaste decennierna, det vill säga allt fler tjänar mindre en 60 procent av medianinkomsten. Orsaken är att välfärdsystemen urholkats. Det är i sin tur den främsta förklaringen till barnfattigdom. Den rödgröna regeringen har visserligen höjt nivåerna i flera ersättningar, men långt mer behöver göras. Om Moderaterna trodde på lika möjligheter för alla borde de föreslå högre a-kassa, bättre sjukförsäkring och ett högre försörjningsstöd.

Om Moderaterna trodde på lika möjligheter för alla borde de föreslå högre a-kassa, bättre sjukförsäkring och ett högre försörjningsstöd.

Moderaterna vill istället gå motsatt väg. Partiet skyr alla »bidrag« och lovar att skära ned i dem och återinföra tidsbegränsningen i sjukförsäkringen.

  • En procent av den svenska befolkningen äger 40 procent av den totala svenska förmögenheten. Ojämlikheten innebär att barn redan när de föds har helt olika materiella förutsättningar. Om Moderaterna trodde på lika möjligheter för alla borde partiet föreslå någon form av beskattning av de rikaste, kanske i form av en arvsskatt. En idé som liberalen John Stuart Mill förordade. En annan möjlighet vore att öka kapitalbeskattningen, något som Socialdemokraterna just har utlovat och Vänsterpartiet drivit sedan länge.

Moderaterna föreslår istället skattereformer som ytterligare skulle gynna höginkomsttagare.

Men Moderaterna vill till varje pris skydda de privata välfärdsföretagens rätt att ta ut obegränsad vinst. Moderaterna vill också behålla den fria etableringsrätten för privata fristående skolor och tillåta dem att använda köer som garanterar att barn som redan har ett försprång kommer in på »vinnarskolor«.

Moderaternas slogan om »Lika för alla« kopplat till »möjligheter« är en av valets största bluffar. I själva verket driver partiet en politik som pekar i rakt motsatt riktning.

Inlägget Det skorrar falskt från det moderata valbudskapet dök först upp på Dagens Arena.

Klimatriksdagen: Sverige måste dubbla ambitionsnivån  

Dagens Arena -

Sverige måste omedelbart besluta om minst en dubbelt så hög ambitionsnivå jämfört med det klimatpolitiska ramverk som trädde i kraft i januari 2018, skriver sex företrädare för klimatriksdagen.  

I maj 2018 samlades 900 klimatengagerade medborgare, forskare, opinionsbildare och entreprenörer till Klimatriksdag 2018 i en gemensam strävan att sätta klimat och hållbarhet på agendan under valrörelsen.

Två grundläggande budskap därifrån är att det nyligen antagna klimatpolitiska ramverket omgående behöver skärpas, och även omfatta klimatarbetet i kommuner och landsting.

Den här sommaren har gett oss en brutal förhandsvisning av vad klimatförändringarna kan komma att innebära.

  • Globalt riskerar klimatförändringarna att försätta hundratals miljoner människor i hungersnöd och på flykt.
  • Havsnivåerna riskerar att stiga betydligt mer än vad vi tidigare trott, kanske upp mot 1,5 meter till sekelskiftet enligt en ny studie.
  • Extremväder med stormar, översvämningar och bränder kommer att bli än mer förödande än vad vi ser idag.

Kort sagt en labil framtid där det blir svårt att upprätthålla en fungerande tillvaro för jordens befolkning.

Ländernas nuvarande åtaganden i Parisavtalet klarar inte att begränsa ökningen av den globala medeltemperaturen till ”väl under 2 grader” som man har lovat.

De pekar snarare mot en värld som är 3 grader varmare till nästa sekelskifte, vilket i praktiken innebär katastrofala konsekvenser globalt.

Enligt en helt ny rapport, framtagen av en stor grupp internationella forskare, riskerar delar av jorden att bli obeboelig redan vid 2 grader, på grund av att olika återkopplingsmekanismer i klimatet aktiveras även vid små förändringar i medeltemperaturen.

Det finns med andra ord tvingande skäl att skärpa klimatpolitiken. En av Klimatriksdagens framröstade motioner, skriven av klimatforskare tillsammans med företrädare för ideella organisationer, visar att vi har en mycket begränsad mängd växthusgaser kvar att släppa ut.

Med hänsyn till att Sverige som rikt land bör ta ett större ansvar och nå nollutsläpp tidigare än t.ex. icke-OECD-länder, (vilket även står i Paris-avtalet), har vår utsläppsbudget beräknats till 300-600 miljoner ton koldioxid, räknat från 2018.**

Med nuvarande svensk utsläppstakt kommer denna budget att vara förbrukad inom bara 6 till 12 år.

Därför måste Sverige omedelbart besluta om och genomföra

 1. En årlig utsläppsminskning på 10 procent per år och snabbt öka takten till 15 procent per år.

Detta innebär som minst en dubbelt så hög ambitionsnivå jämfört med det klimatpolitiska ramverk som trädde i kraft i januari 2018. Om Sverige inte ska svika Parisavtalet bör det klimatpolitiska ramverket därför skärpas så snart som möjligt.

 2. Klimatlagen måste också bli heltäckande och inkludera all luft- och sjöfart samt redovisa utsläpp i andra länder från importerade konsumtionsvaror.

Det blir en huvuduppgift för den regering som tillträder efter höstens val.

Hela samhället behöver bli mer engagerat i denna historiska omställning.

   3. En annan av de vinnande motionerna i klimatriksdag 2018 framhåller att även kommuner och landsting ska omfattas av det klimatpolitiska ramverket.

Om tio år kan Sverige vara ett mer hoppfullt, tryggt land, med engagerade medborgare och modiga politiker.

Kommunerna med sitt planmonopol och landstingen med sitt ansvar för kollektivtrafik kan snabbare omsätta målen i konkreta samhällsåtgärder.

De bör åläggas att ta fram årliga koldioxidbudgetar med utsläppsminskningar på minst 10 procent per år. De bör också få ett särskilt ansvar att engagera medborgarna i arbetet.

En omställning av detta slag innebär ett samhällsengagemang liknande det som sker vid ett krisläge, där hela samhällsapparaten engageras för ett gemensamt mål; att trygga befolkningen och se till att samhället överlever.

En av de medverkande i klimatriksdagen, professor emeritus Staffan Laestadius,har i sin senaste bok (Klimatet och omställningen) pekat på att de offentliga institutionerna numera är illa rustade för att genomföra strukturella omvandlingar i stor skala. Genom marknadsorienterade strukturreformer, EU-regler och budgetregler har staten fråntagits många av de kraftfulla styrinstrument som kan behövas i detta läge.

EU:s regelverk innebär bland annat att stater inte får gynna särskilda aktörer i fungerande marknader. Dessa restriktioner behöver utmanas, både i den nationella politiken och genom Sveriges agerande i EU-samarbetet.

Vi hävdar att det i stort sett inte finns någon fungerande marknad idag som skulle kunna lösa de åtaganden som Parisavtalet innebär och de utmaningar som klimatvetenskapen visar på. De flesta sektorer sitter fast i stela strukturer och begränsade valmöjligheter som binder fast oss vid fossilsamhället.

Därtill kommer statliga subventioner som befäster detta beroende. Det finns företag som vill vara med och leda utvecklingen bort från fossilberoendet men spelreglerna och marknaden ändras alldeles för långsamt. Det behövs en strukturomvandling som visar vägen.

Den ökning av extrema väderförhållanden som vi redan nu ser kräver ett större fokus på anpassning och beredskap inom livsmedelsförsörjning, stadsbyggnad och räddningsverksamhet. Ytterst måste staten ta detta ansvar men bör även söka samverkan med alla samhällssektorer.

Men samtidigt behöver vi vägledas av progressiva visioner om ett hållbart och tryggt samhälle i balans med natur och klimat. Vi har redan innovationerna och ambitionerna som kan ta oss framåt. Vi behöver stärka den utvecklingen på alla sätt vi kan. En radikal omställningspolitik kan ta oss längre än vi någonsin vågat hoppas.

Om tio år kan Sverige vara ett mer hoppfullt, tryggt land, med engagerade medborgare och modiga politiker – och blir som sådant en global förebild med många efterföljare.

** Detta bygger på beräkningar av den internationella klimatpanelen IPCC.

Karin Sundby, ordförande Klimatriksdagen

Alice Andersson, ordförande PUSH Sverige

Isak Stoddard, projektledare Zennström-professuren i Klimatledarskap, CEMUS, Uppsala Universitet. (motionär)

Inger Björk, styrelseledamot, Latinamerikagrupperna (motionär)

Jonas Bane, medlem Klimataktion, (motionär)

Ingmar Rentzhog, VD, We Don’t Have Time.

 

Inlägget Klimatriksdagen: Sverige måste dubbla ambitionsnivån   dök först upp på Dagens Arena.

Demokratin behöver inga svenska värderingar

Dagens Arena -

Demokratins förtjänst är att olika värderingssystem kan samsas i ett samhälle genom ansvar och kompromisser. Det allt vanligare pratet om »svenska värderingar« leder i helt fel riktning och bygger på en förenklad historiesyn när det sammankopplar Sverige med jämlikhet, skriver Per Wirtén.

Under trycket från den nationella konservatismen förändras språk, uttryck och beskrivningar. Det gäller att vara vaksam. Att vägra följa med. Annars kan det gå illa, som när SVT:s Aktuellt mitt i valrörelsen, glatt och obekymrat, kallade humanister för »godhetsknarkare«.

För bara fyra år sedan var det svårt att hänvisa till »svenska värderingar« utan att bli ifrågasatt. Nu är synsättet etablerat. Det har inte bara tagit plats på det politiska mittfältet, utan även trängt in i delar av vänstern. I Populistiska manifestet förklarar Göran Greider och Åsa Linderborg att svenska värderingar och svenskhet är betydelsefulla fenomen, att påstå något annat är att »köra in i en fruktlös återvändsgränd«.

De pekar på politik för jämlikhet och jämställdhet som typiska »svenska värderingar«. Men kan politiska synsätt och reformer som dominerat under några få årtionden verkligen beskrivas som uttryck för djupa svenska värderingar?

Jämlikhetens period sträckte sig från (ungefär) 1960 till 1990. Det var trettio framgångsrika år. Sedan har politiken vänt. I Katalys jämlikhetsprojekt konstaterar Daniel Suhonen och Göran Therborn att förmögenhetsfördelningen nu tillhör den mest snedvridna i världen (DN 21/8). Så, vilken period uttrycker svenska värderingar, då eller nu?

För mina barn är Sverige knappast »världens mest jämlika land«, utan kanske i första hand ett land laddat av värderingar för valfrihet, uppdelning och ett slags konformistisk individualism.

Jämställdheten står starkare. Men även den är ett ganska nytt fenomen. Under det senaste året har jag sysslat mycket med feministen Elin Wägner. Hon uppfattade knappast Sverige som mer jämställt än andra länder i Europa. Hon anade, och ogillade, en möjlig framtid präglad av sekulär individualism. Men det var länge bara en lätt doft i vinden. Sverige vilade på kristen grund. Samhällskulturen är relativ, inte geografiskt fastlåst.

Begäret efter svenska värderingar markerar hur en gammal idé återkommit i ny språkdräkt, den om fosterlandets djupa källflöden. Det var den typen av uppfattningar som socialdemokrater, och kulturradikaler som Herbert Tingsten, kasserade som upplysningsfientlig metafysik.

Den rödgröna regeringen föredrar begreppet »värderingar i Sverige«. Det är naturligtvis klanderfritt, men egentligen mest ett semantiskt spel.

Den rödgröna regeringen försöker en försiktig kompromisslinje. De föredrar begreppet »värderingar i Sverige«. Det är naturligtvis klanderfritt, men egentligen mest ett semantiskt spel. Vi som lyssnar förstår ju vad de menar.

Den här svenska värderingscirkusen handlar i första hand om vidareutbildning i svenska och annat för (vissa) nyinvandrade. Värderingar är naturligtvis viktiga i utbildningspolitiken, för idén om ett samhällsbygge, för det mångkulturella vardagslivet. Men är det verkligen specifikt svenska värderingar och fosterlandskänslor som är viktiga?

1900-talets reformpedagoger visste bättre. De ersatte fosterlandet med demokratin som medborgarskapets grund. Skolan och andra institutioner skulle framkalla »den nya demokratiska människan«. Det lyckades rätt bra.

För två år sedan kom James Kloppenbergs väldiga Toward Democracy om självstyrets idéhistoria. Han identifierade tre viktiga beståndsdelar för en demokratisk kultur: överläggningar, mångfald och ömsesidighet.

Det nygamla svärmeriet för »svenska värderingar« utvecklar inte de beståndsdelarna, utan underminerar dem. De som ansluter sig har gett upp en viktig försvarslinje.

Demokrati är både ett sätt att leva och olika institutionella former. Poängen är att den inte behöver sammanhållande etnokulturella eller religiösa värderingar. Demokratins stora uppfinning är att den skapar ett samhälle där en massa olika värderingssystem, helt olika kosmologier, kan komma överens och känna tillit genom att respektera överläggningarnas kompromisser, mångfaldens myller och det ömsesidiga ansvaret.

Det är om hur demokratins system kan justeras och förbättras i ett land präglat av migration som vi borde prata — även under valrörelsen. Demokratin behöver inga särskilda svenska värderingar. Den är större och viktigare än så.

Inlägget Demokratin behöver inga svenska värderingar dök först upp på Dagens Arena.

Är ja till NATO alliansens enda utrikesfråga?

Dagens Arena -

Frågan är om det finns en utrikesministerkandidat inom alliansen som skulle kunna kompensera luckorna hos deras statsminister, skriver Thomas Hammarberg.

En av Stefan Löfvens starkare sidor är utrikespolitiken. Det har varit viktigt; en svensk statsminister måste numera kunna värna våra intressen också på den europeiska och internationella arenan.

Vårt land är mer än någonsin beroende av omvärlden för vår säkerhet och ekonomi. Gränsöverskridande konflikter och klimatkriser gör det särskilt viktigt att vi är representerade med kompetens på högsta nivå.

Den utmaningen har Stefan Löfven klarat väl. Hans gedigna erfarenhet från multilaterala förhandlingar och bilaterala möten har varit av stort värde för vårt land. Vi har blivit hörda i centrala frågor. Löfvéns trygga agerande har väckt respekt.

Allianspartiernas huvudmål i denna valrörelse är att få bort Löfven från posten som regeringschef. Vad skulle det betyda för svensk utrikespolitik?

Vem skulle i så fall företräda oss på högsta nivå i de internationella sammanhangen? Och med vilken politik?

Ingen av de borgerliga partiledarna har varit särskilt aktiva inom utrikespolitiken. De har förstås kontakter med partikollegor i några andra länder men verkar sakna ett nätverk av internationell expertis. De utrikespolitiska inlägg de gjort har sällan lämnat ytplanet.

Mycket tyder på att Ulf Kristersson som statsminister i EU-sammanhang skulle vara en klar försvagning jämfört med Löfven.

Det gäller inte minst alliansens statsministerkandidat. Ulf Kristersson verkar märkligt nog inte ens ha prioriterat frågor och processer inom den Europeiska Unionen. Mycket tyder på att han som statsminister i de sammanhangen skulle vara en klar försvagning jämfört med Löfven.

Frågan är om det finnas en utrikesministerkandidat inom alliansen som skulle kunna kompensera luckorna hos deras statsminister. I jämförelse med Margot Wahlström framstår Annie Lööf och Ebba Bush Thor som otillräckliga. Jan Björklund har visserligen något mer erfarenhet i sitt bagage men har visat dåligt omdöme i vissa krissituationer, exempelvis i samband med Irakkriget.

Moderaterna själva har haft uppenbart svårt att fylla luckan efter Carl Bildt. Som ny utrikespolitisk talesperson utsåg de vid årsskiftet en riksdagsledamot som inte tidigare suttit i utrikesutskottet och som dessutom kommer att lämna riksdagen efter valet. Han har inte hunnit eller kunnat presentera ens början på en sammanhängande utrikespolitik.

I stället för ett seriöst programarbete kring utrikespolitiken har företrädare för alliansen ägnat energi åt att förhåna regeringens strävan att vinna inträde i säkerhetsrådet. De betydande insatser som sedan gjorts inom rådets ram har ignorerats och den feministiska betoningen i regeringens utrikespolitik har förlöjligats.

När M beskriver sin egen utrikespolitik på hemsidan är det NATO-anslutningen som är det tydliga kravet. Andra punkter är påtagligt vaga: EU-politiken ska vara aktiv, FN ska reformeras och biståndet ska vara resultatorienterat. ”Luddigt så det förslår”, som en ledarskribent på Dagens Industri skrev i en kommentar.

Undantaget är alltså hållningen till NATO. Den är tydlig och bakom den står en samlad allians: de vill alla att Sverige ska söka fullt medlemskap.

Att det nu är Donald Trump som leder den helt dominerande medlemsstaten tycks inte ha föranlett någon tvekan bland de fyra allianspartierna.

Tvärtom, alliansen vill att Sverige ska ge vika för påtryckningarna från den amerikanska regimen och avstå från att ratificera FN-konventionen om kärnvapenförbud.

Det skulle innebära en radikal kursändring av svensk utrikespolitik. Hittills har våra representanter varit pådrivande i internationella fora för nedrustning och förbud av massförstörelsevapen.

Ett avhopp från den linjen skulle förstås uppfattas negativt av krafter som globalt försöker motverka den nukleära upprustning som nu tyvärr inletts på nytt.

De här frågorna är alltför allvarliga för att ställas åt sidan under valrörelsen. Väljarna har rätt att få del av en verklig debatt om utrikespolitiken som helhet.

Varför inte börja med en duell mellan Löfven och Kristersson om just utrikesfrågorna? Och fortsätta med en debatt mellan Wallström och …ja, vem (?).

Thomas Hammarberg är före detta kommissionär i Europarådet för mänskliga rättigheter.

Inlägget Är ja till NATO alliansens enda utrikesfråga? dök först upp på Dagens Arena.

Inte konstigt att Vänsterpartiet har medvind

Dagens Arena -

När de växande klyftorna mellan fattiga och rika i Sverige allt oftare uppmärksammas är det inte förvånande att Vänsterpartiets väljarstöd stiger. Om partiet blir tydligare i vissa frågor som kan verka verklighetsfrånvända kan de räkna med ännu större stöd.

Klyftorna mellan fattiga och rika växer i Sverige. Sveriges rikaste tiondel tjänar lika mycket som hälften av befolkningen med lägst inkomst. Enligt SCB har det inte varit så stora skillnader sedan 1991, när mätningarna började.

Göran Therborn skriver i sin bok Kapitalet, överheten och alla vi andra (Arkiv förlag) att svenska miljardärer gått från 35 till 187 stycken de senaste tio åren och att de tillsammans äger lika mycket som halva Sveriges BNP, något Aftonbladets ledarskribent Jonna Sima kallar groteskt.

Ja, det är groteskt och att klassklyftorna åter uppmärksammas är säkerligen en del av förklaringen till Vänsterpartiets framgång inför det stundande valet och inte minst den evige klasskämpen Jonas Sjöstedts popularitet.

Med fortsatt enkel Robin Hood-doftande retorik om att de rika måste dela med sig till de fattiga, med tydligt avståndstagande från Socialdemokraternas allt stramare flyktingpolitik och med politiska förslag som ska underlätta livet för lågavlönade kvinnor kan Jonas Sjöstedt förmodligen kamma hem ytterligare några procent väljarstöd från desillusionerade vänstersympatisörer.

I torsdagens partiledarutfrågning i SVT tydliggjordes varför Vänsterpartiet behövs i jakten på det jämlika samhället och samtidigt blev det klart varför vägen dit i praktiken är oändligt lång. När programledarna Camilla Kvartoft och Anders Holmberg frågar Jonas Sjöstedt om vad partiet egentligen menar med att man vill »upphäva ägandet av produktionsmedlen, såväl det samhälleliga som det privata«, är det svårt att greppa hur partiet i praktiken ska genomföra sin ideologiska målbild, med gemensamt ägande av arbetsplatser som till exempel IKEA och H&M.

Om Vänsterpartiet också kan skingra alla tvivel om att partiet tar hedersvåldsfrågorna på allvar kommer de att ta ytterligare ett viktigt kliv framåt.

Den här typen av resonemang om det kollektiva ägandet som lösningen på allt är måhända djupt ideologiskt rotade och svåra att undvika vid direkta frågor, men de kommer inte gå hem hos gemene man i tv-sofforna.

Då är det bättre att tala om, vilket Jonas Sjöstedt gjorde och gör, att grundproblemet är att några få har makt över så många, att några få styr över samhällsutvecklingen såväl som över vilka som har arbete och om maten ska räcka för dagen.

Det är klassklyftorna som måste bekämpas, är Jonas Sjöstedts budskap denna kväll. Det vill Vänsterpartiet göra genom ökad skatt på kapitalinkomster, bolagsskatt och »någon typ av förmögenhetsskatt«, som han uttrycker det.

Varför Vänsterpartiet inte har lyckats med att få till stånd dessa reformer under mandatperioden är för att Socialdemokraterna säger nej, meddelar Sjöstedt: »Vi har stångat vår panna blodig för att få en politik för jämlikhet, men de vill inte«.

Det är inte den typen av budskap redan besvikna socialdemokratiska väljare vill höra, men kanske är det vad som behöver mantras av Vänsterpartiet.

Om Vänsterpartiet också kan skingra alla tvivel om att partiet tar hedersvåldsfrågorna på allvar och slutar vara rädda för att tala klarspråk om vilka som utsätts och vilka som utsätter, kommer de att ta ytterligare ett viktigt kliv framåt.

Jonas Sjöstedt tog i utfrågningen klivet till att tillstå att det handlar om problem i vissa kulturer – efter att först ha irrat bort sig genom att tala generellt om mäns makt och våld mot kvinnor och att hedersförtrycket finns i »vissa geografiska regioner, oavsett vilket språk man talar eller vilken religion man har«.

Äntligen, får man väl ändå säga.

Inlägget Inte konstigt att Vänsterpartiet har medvind dök först upp på Dagens Arena.

Tusentals bakom demonstration mot strejkavtal

Dagens Arena -

Flera tusen antas samlas i Stockholm för att manifestera mot de inskränkningar i strejkrätten som flera fackförbund tillsammans med arbetsgivarparterna kommit överens om. »Riskminimering« menar LO. »Snömos« hävdar demonstranterna. 

Gräsrötterna har reagerat och säger nu ifrån, så förklarar Liv Marend, presskommunikatör för Strike Back, bakgrunden till helgens manifestation utanför LO-borgen i Stockholm.

Dagen har planerats i snart ett halvår och målsättningen är att lyfta frågan om inskränkt strejkrätt på agendan innan valet.

– När vi såg vart utvecklingen var på väg så var det helt uppenbart att konflikten i Göteborgs hamn som användes som en ursäkt för att ge sig på strejkrätten, och då började vi prata om hur vi skulle kunna göra för att få frågan att synas, säger Liv Marend.

Strike Back är ett nätverk av fackligt engagerade individer vars enda syfte är att arrangera den här dagen, som vänder sig emot den inskränkning av strejkrätten som det avtal som flera av arbetsmarknadens parter tagit i hand om.

Själva förslaget tecknades mellan arbetsmarknadens parter i juni i år och innebär att det ska inte längre vara tillåtet att vidta stridsåtgärder som inte syftar till att uppnå kollektivavtal. Förslaget påverkar inte rätten att vidta sympatiåtgärder, politiska stridsåtgärder eller indrivningsblockader. Inte heller görs några inskränkningar i rätten att vidta fackliga stridsåtgärder i syfte att uppnå ett kollektivavtal.

Nio av LO:s 14 förbund har representanter på plats för att delta i manifestationen. Flera grupper inom TCO- och Saco-förbunden har också ställt sig kritiska till överenskommelsen, i bland hela fack, exempelvis ST

De som ska tala på lördag representerar formellt 20 000 fackligt anslutna medlemmar.

En av dem som ska tala är Eva Karlsson, från Vårdförbundet. Hennes tal är ett uttalande från hela förbundets Västerbotten-avdelning, med 5100 medlemmar.

”Vi är oerhört oroliga, upprörda och besvikna på våra centralorganisationer som har skrivit ett förslag till avtal som innebär allvarliga inskränkningar i strejkrätten. Vi måste visa våra fackliga organisationer, våra politiker men också väcka de människor som ännu inte insett vidden av vad det här kan komma att innebära. Vi vill mobilisera så att fler får upp ögonen för vad som faktiskt pågår och också väljer att engagera sig i sina fackföreningar, i sina lokala klubbar och på sina arbetsplatser. Vi kommer gemensamt att arbeta för att hålla liv i frågan och väcka opinion, för så här får det inte gå till!”.

20 000 av 1,5 miljoner, som hela LO-kollektivet organiserar, låter inte så mycket, men Liv Marend menar att många fler medlemmar upprörs över förslaget.

– Det här är den största  finns en stor vrede och besvikelse bland gräsrötterna inom LO-kollektivet, det har blivit väldigt tydligt i det här arbetet. De trodde aldrig i sin vildaste fantasi hade kunnat tänka sig att fackliga företrädare aktivt skulle gå med på en överenskommelse som innebär inskränkningar i strejkrätten.

LO:s avtalssekreterare Torbjörn Johansson är medveten om att många är upprörda, men säger att det ingår i det fackliga arbetet.

– När man representerar 1,5 miljoner medlemmar är det alltid några som blir missnöjda. Vi valde att försöka ta ansvar för en helhet och behöver ta svåra beslut ibland. I sådana situationer kan man behöva ställa sig frågan vad får det för konsekvenser om vi inte gör det här? För vår del handlar det mycket om riskminimering helt enkelt.

Höstens val är bara ett par veckor bort. Torbjörn Johansson säger att det självklart fanns med i kalkylen när beslutet fattades. I det politiska landskapet som det ser ut i dag finns det en politisk majoritet som vill begränsa strejkrätten ännu mer, och det har man från LO:s håll förhållit sig till.

– Vi har ett ansvar som är större än att vi kan säga, det skiter vi, nu kör vi och så får det gå åt helvete med musik då. Vi måste göra det som vi anser vara det bästa i den situation vi befinner oss i. Vi anser att de förslag som ligger i utredningen påverkar oss på ett sämre sätt än vårt eget.

Han anser att LO utifrån de förbund som de representerar och ingår i så blir det ingen försämrad strejkrätt. Men det är en bild som Liv Marend inte delar.

– De på gräsrotsnivå har också pratar om att det här förändringarna kommer få konsekvenser även för deras förbund. Folk som är organiserade i Transport och Hotell och Restaurang har verkligen uttryckt sådana farhågor.

– Det är rent snömos att man har gjort det här för att man är orolig för en borgerlig regering. Vi befinner oss i ett skede där totalitära, antidemokratiska värderingar får mer och mer stöd och att i det läget var med och begränsa löntagares möjlighet att påverka agera på arbetsplatsen känns historielöst och helt fel väg att gå, säger Liv Marend.

Manifestationen vid Norra Bantorget i Stockholm tros locka mellan 2000 – 5000 personer. Utöver fackliga talare kommer även forskare, arbetsrättsjurister och kulturpersonligheter vara på plats.

Inlägget Tusentals bakom demonstration mot strejkavtal dök först upp på Dagens Arena.

Hälften av fackförbunden erbjuder privata sjukvårdsförsäkringar

Dagens Arena -

Allt fler har privata sjukvårdsförsäkringar. Den grupp som procentuellt ökat mest har det via sina fackförbund – totalt  169 procent. I dag erbjuder hälften av fackförbunden sina medlemmar privata sjukvårdsförsäkringar. 

Andelen av Sveriges befolkning som har en privat sjukvårdsförsäkring ökar stadigt. Något som Dagens Arena rapporterade om tidigare. 

Den typ av privat sjukvårdsförsäkring som ökat allra mest procentuellt sett är som tecknats som gruppförsäkringar. På nio år har ökningen varit 169 procent. Visar siffror från Svensk Försäkring.

Bland fackförbunden inom paraplyorganisationerna TCO och Saco sticker Sacos förbund ut. Privata sjukvårdsförsäkringar erbjuds av hela 20 av de 23 Saco-förbunden och hos fem av TCO:s 14 förbund.

Hos en majoritet av fackförbunden är sjukvårdsförsäkringen någonting man får köpa till utöver grundmedlemskapet. Till ett förmånligt, förhandlat pris.

– Vi har förhandlat fram bra villkor för sjukvårdsförsäkringar och en rad andra försäkringar som den enskilde medlemmen kan välja att teckna. Vi ser det som en fördel för våra medlemmar att vi lyckats förhandla fram bra villkor för sjukvårdsförsäkringen och andra försäkringar, säger Jon Stenbeck, kommunikationschef på SULF, Sveriges universitetslärare och forskare.

Det som erbjuds är ofta kontakt med specialistläkare inom sex arbetsdagar och tid till inskrivning för vård på privat sjukhus inom 14 arbetsdagar. Antalet arbetsdagar kan variera, men tanken är att den som skaffar en privat sjukförsäkring snabbt ska få tillgång till vård.

Hos till exempel Lärarförbundet och Lärarnas Riksförbund kostar försäkringen för en kvinna som är 31 år gammal 98 kronor i månaden. Ingen självrisk.

Hos Unionen, Sveriges största fackförbund, kostar försäkringen för samma person 88 kronor men har en självrisk på 750 kronor per sjukdomstillfälle.

Även Ledarna, som är ett fristående fackförbund för chefer, erbjuder sina nästan 93 000 medlemmar en förmånlig sjukvårdsförsäkring som under de första tre månader som medlem ingår utan någon extra kostnad.

LO har valt att gå en annan väg2016 tog LO-kongressen beslut om att »LO:s styrelse ska verka för att stoppa sjukvårdsförsäkringar som ger möjlighet att betala sig före i sjukvårdssystemet.«

Inget av LO:s 14 förbund erbjuder sina medlemmar en sjukvårdsförsäkring.

Ulrika Lorentzi, välfärdsutredare på LO, säger att det beror på två saker. Dels är beslutet ideologiskt, men tjänstemän och akademiker är också mer intressanta än arbetare för försäkringsbolagen eftersom att tjänstemännen och akademikerna som kollektiv betraktat har lägre sjukdomsrisker och högre inkomster.

– Men i grunden handlar det om att privata sjukvårdsförsäkringar som system undergräver den offentligt finansierade sjukvården.

Sedan första juli i år är de privata sjukvårdsförsäkringarna inte längre skattebefriade. Men beslutet står på svajig mark eftersom de borgerliga partierna alla uppger att de vill slopa förmånsbeskattningen och dessutom åter göra försäkringen avdragsgill för arbetsgivare.

Hur dagens lag påverkar företags och individers beslut att teckna försäkringen är svårt att säga, då någon effekt inte har kunnat mätas på så kort tid. Hos Akademikerförsäkring, som idag erbjuder försäkringar till sju fackförbund, tror man att lagen kan påverka hur många av arbetsgivare som behåller försäkringen, då den nu inte blir lika förmånlig för arbetstagare.

– Det skulle kunna göra att vår försäljning ökar. Det skulle kunna öppna en marknad för privata försäkringar om arbetsgivarna väljer att plocka bort den. Har man en arbetsgivare som tar bort förmånen, och man tycker att den har varit bra, så kanske man vill teckna den själv istället. Då är vi ett alternativ, säger Cecilia Fochsen, produktansvarig hos Akademikerförsäkring.

Hon tror inte att lagen kommer att påverka hur många av fackförbunden som kommer ha kvar erbjudandet i sina avtal. Hos SULF, som har sina försäkringar genom Folksam, har man inte bestämt sig.

– Vi har inte diskuterat den eventuella påverkan av lagen, det blir en senare fråga. Ska den vara kvar eller inte? Vad kostar den oss och kollektivet? Det är en fråga för framtiden, säger Jon Stenbeck, kommunikationschef på SULF.

 

 

Inlägget Hälften av fackförbunden erbjuder privata sjukvårdsförsäkringar dök först upp på Dagens Arena.

Så blev Sverige bäst i världen på jämställdhet

Dagens Arena -

Jag är stolt över att ha fått vara med och göra Sverige till världens mest jämställda land, skriver Lena Josefsson, ordförande S-kvinnor i Stockholm.

Varför röstar du på Socialdemokraterna? Även om man som jag röstat på socialdemokraterna i alla val sedan 1973 så måste jag ställa mig frågan.

Andra undrar och även inför mig själv måste jag kunna svara på frågan. Och svaret är: för att jag får S-kvinnor, det socialdemokratiska kvinnoförbundet, på köpet!

Finns det något annat land där en kvinnorörelse haft så stort inflytande på politiken som s-kvinnor haft i Sverige? Knappast. I årtionden har s-kvinnor slagits för rättvisa mellan män och kvinnor och för bättre levnadsvillkor för kvinnor.

Uthålligt, kraftfullt och inte sällan i motvind har s-kvinnors insatser gjort Sverige till världens mest jämställda land. Inte alltid först och inte alltid synligast men med ett och konsekvent och långsiktigt arbete.

Det har funnits många viktiga utomparlamentariska organisationer som inspirerat och influerat – Grupp 8 och #metoo för att nämna två. Men all lagstiftning, all långsiktig förändring kräver att någon gör det parlamentariska arbetet.

Rätten till plats i förskolan hade inte blivit verklighet utan alla s-kvinnor som drivit på i landets kommuner. Inte sällan i strid också med manliga partikamrater.

Hälften kvinnor/hälften män på politiska uppdrag blev det socialdemokratiska partiets linje 1994 efter en kampanj från s-kvinnor.

Den helt världsunika föräldraförsäkringen, numera med särskilda »pappamånader«, är ett resultat av s-kvinnors arbete. Idag är kriminaliseringen av sexköp på väg att förverkligas i flera länder. Men det var det socialdemokratiska kvinnoförbundet, med Margareta Winberg i spetsen, som drev igenom förbudet, under hårt motstånd och inte sällan förlöjligat.

Hälften kvinnor/hälften män på politiska uppdrag blev det socialdemokratiska partiets linje 1994 efter en kampanj från s-kvinnor. Och den här mandatperioden har vi fått en samtyckeslagstiftning, inget sex utan samtycke.

Kampen för ned- och avrustning har letts av s-kvinnor som Alva Myrdal, Inga Thorsson och Maj-Britt Theorin. Sveriges nej till kärnvapen var en seger för de socialdemokratiska kvinnorna.

Och om någon tror att jämställdhet är självklart så kan vi titta oss om i världen. ‘

Den auktoritära konservatismen är på frammarsch. Då ifrågasätts aborträtten, kvinnor blir ett bihang till sina män och inte självständiga individer (bland annat i skattelagstiftningen) och sexuella trakasserier blir något som kvinnor får acceptera.

Högerrörelsens ledande person är Donald Trump. Det är han som inspirerar med sitt ordval och sitt beteende.

S-kvinnor har visat vägen och tänker fortsätta att göra det.

  • Med fler steg mot jämlika och rättvisa pensioner.
  • Med tryggare jobb i de kvinnodominerade yrkena, med rätt till heltid och avskaffande av otrygga anställningsformer.
  • Med en individualiserad föräldraförsäkring som ger båda föräldrarna samma möjligheter att ta hand om barnen.

Så vill man ha några som konsekvent och uthålligt driver på för jämställdhet så ska man rösta på socialdemokraterna.

Då får man en blåslampa för feminism och jämställdhet på köpet.

Och vill man att det ska blåsa ordentligt så kan man kryssa en S-kvinna.

Inlägget Så blev Sverige bäst i världen på jämställdhet dök först upp på Dagens Arena.

PODD | Valspecial: Vården – med John Lapidus

Dagens Arena -

Vården är väljarnas viktigaste fråga, men vad krävs för att vi ska ha en bra sjukvård? Det här handlar detta valspecial av Pengar & Politik om. Gäst är John Lapidus.

Är finansieringen av vården tillräcklig? Måste skatterna höjas eller kan vi bibehålla en bra sjukvård med lägre skatter? Vilka styrsystem fungerar i vården och vad skapar de för incitament?

Pengar & Politik gästas av John Lapidus, forskare i ekonomisk historia, och författare till boken »Vårdstölden«.

Med: Jenny Lindahl & Sandro Scocco.

Inlägget PODD | Valspecial: Vården – med John Lapidus dök först upp på Dagens Arena.

Valrörelsen avslöjar klassfrågans återkomst

Dagens Arena -

Trots att valspurten som vanligt präglas av överbud i form av miljoner hit och miljoner dit, finns tecken på något mer hoppfullt. Flera förslag under de senaste veckorna tyder på att klassfrågan har gjort comeback på allvar.

En valrörelse kan beskrivas som en oavbruten fiktiv julklappsutdelning. Fem miljoner eller sju miljoner mer till olika behjärtansvärda områden. Eller som en nervös budgivning, att inte komma på efterkälken, om vi ska ha 5 000 eller 10 000 fler poliser.

Finns det då inga systemkritiska förslag, som berör hur makten i samhället ska se ut? Jodå, de senaste veckorna har vi haft flera exempel.

Tidningarna, radion och TV:n skriver och talar i denna valrörelse oavbrutet om vårdköerna. Men hur ofta nämns att det finns gräddfiler i vården?

Privata sjukvårdsförsäkringar är skattemässigt subventionerade. De som har sådana är garanterad vård inom 14 dagar, medan för oss utan sådana försäkringar är det 187 dagar som gäller som bortre gräns.

Eftersom de privata sjukhuskoncerner som ser till att några priviligierade ska gå före är offentligt finansierade, är vi alla med och betalar att några har gräddfil och att köerna för oss andra blir längre. Detta trots att hälso- och sjukvårdslagen stipulerar att det enbart är vårdbehoven som ska vara styrande.

I förra veckan gjorde den röd-gröna regeringen ännu en framstöt om att förbjuda gräddfiler i vården, men det blev varken stora rubriker eller särskilt mycket liv i oppositionen. De borgerliga vill gissningsvis inte väcka den björn som sover, eftersom en majoritet av de borgerliga väljarna känner olust inför de privata vinstmotiv, som bland mycket annat skapat gräddfilerna.

Tystnaden på den borgerliga sidan och några sura nyliberala tidningskommentarer visar att klyftorna är något vi helst inte ska prata om.

Nyligen tillsatte finansminister Magdalena Andersson en kommission som ska kartlägga och komma med förslag hur vi ska hantera de växande ekonomiska klyftorna. Det är ett socialdemokratiskt kongressbeslut som hon därmed fullföljer.

Valet av Per Molander som utredningsman är intressant. Denne har de senaste åren i böcker och artiklar ifrågasatt det dominerande nyliberala tänkandet bakom ojämlikheten och krävt en starkare stat.

»En ämbetsman som sjunkbombar marknadsliberalismen – det här kan bli något«, är socialdemokratiska Arbetarbladets ledarsidas entusiastiska reaktion. Samtidigt visar tystnaden på den borgerliga sidan och några sura nyliberala tidningskommentarer att klyftorna är något vi helst inte ska prata om.

Men det blir svårare för var dag. I veckan släpps Göran Therborns bok om det svenska klassamhället, och på lördag avslutas vårens Katalys-seminarier i ämnet. Och nyligen lade den demokratiska senatorn Elizabeth Warren – utpekad som möjlig presidentkandidat – fram en plan för hur den amerikanska kapitalismen ska reformeras. Hon vill ha en lag som ska försöka styra företagens vinster till mindre av groteska aktieutdelningar och VD-bonusar och mer till investeringar och de anställda. Det vill säga det som är en viktig faktor bakom de växande klyftorna.

Så valrörelsen vi är mitt inne i är inte bara överbud och julklappsutdelningar. Här finns också välkomna antydningar om att klassamhället inte längre går att förtiga.

Inlägget Valrörelsen avslöjar klassfrågans återkomst dök först upp på Dagens Arena.

Vallöftena får den svenska modellen att gunga

Dagens Arena -

Lägre löner till vissa, högre löner till andra, ändrad arbetsrätt och fler fasta jobb i kommunerna: Partiernas vallöften kan bli problematiska att infria, skriver Anna Danielsson Öberg.

Bland alla vallöften som partierna ger väljarna finns en hel del som handlar om arbetsmarknaden. Efter den nionde september ska det eller de partier som regerar infria också dessa löften.

Men ingen vet hur det ska gå till och vad som händer när det sker.

En vanlig definition av den svenska modellen är att politiker och parterna på arbetsmarknaden har olika uppgifter. Genom lagstiftning skapar politikerna ramar för arbetsmarknaden.

Ibland brukar det beskrivas som att politikerna kritar spelplanen. Sen är det fack och arbetsgivares ansvar att spela – det vill säga förhandla och träffa kollektivavtal om löner och villkor.

Vem som gör vad är tydligt. Men ibland suddas gränserna ut. Fack och arbetsgivare kan då ropa på lagstiftning – eller politikerna lägga förslag som parterna brukar förhandla om. Det senare gäller i hög grad den här valrörelsen. Alliansens förslag om inträdesjobb innebär till exempel att politikerna sänker ingångslönerna.

Men vallöftena har också duggat tätt om att olika yrkesgrupper borde ha eller ska få högre löneökningar. Ibland är det poliser, ibland sjuksköterskor, lärare men också andra grupper. Kvinnor som arbetar i kommunerna till exempel.

Det politiska budskapet är att de här grupperna är värda högre löner. Sannolikt är det många som gillar det som sägs och håller med.

Frågan är bara hur det ska gå till. Lönebildning är som bekant en av parternas viktigaste uppgifter och ansvar. Inom ramen för den där spelplanen är det fack och arbetsgivare som gör upp om lönerna. Men enligt vallöftena ska alltså några få mer än andra – utan förhandlingar.

I lärarsatsningen som den socialdemokratiska regeringen genomförde för några år sedan utgick högre statsbidrag till skolans huvudmän. Och det var utsagt hur mycket lönerna skulle höjas i genomsnitt.

Sker det här har något drastiskt hänt i svensk lönebildning. Då är det svårt att hävda parternas självständighet.

Ska en liknande lösning användas för poliser, sjuksköterskor och andra grupper betyder det att stora summor statliga pengar ska delas ut till nya huvudmän. Kanske också med tydliga angivelser om hur mycket lönerna ska höjas.

Sker det här har något drastiskt hänt i svensk lönebildning. Då är det svårt att hävda parternas självständighet. Men det kan kanske finnas andra sätt som på ett mindre uppenbart sätt styr lönesättningen för enskilda grupper.

Problemet är att ingen vet vad alla andra grupper gör. De som inte fått politiska löften om att få mer än alla andra – vad gör de om och när de får mindre?

Kompensationskrav från några grupper för att andra har fått mer har varit vanliga en gång i tiden på svensk arbetsmarknad. Risken finns att de återkommer.

Det kan leda till att den nuvarande ordningen med industrin som förhandlar först och sätter en norm för löneökningarna upphör att fungera. Vad ska politikerna göra då?

Men det finns andra politiska löften som kan bli problematiska att infria. Fasta jobb i välfärdssektorn är ett sådant. De ska bli många, många fler. Problemet är att regeringen inte har något inflytande i kommunerna.

Utan tämligen rigid lagstiftning som mer eller mindre tvingar kommunala arbetsgivare att välja anställningsform är det svårt att se hur det går att infria löftet. Och den typen av tvång anses vara ett brott mot den svenska modellen.

Arbetsrätten har också varit uppe i valrörelsen. Oavsett vilket eller vilka partier som ska leva upp till sina vallöften kommer lagändringar krävas. Samtidigt har fack och arbetsgivare inlett diskussioner om arbetsrätten. Vad som händer med dem efter valet är visserligen oklart. Det parterna har tänkt förhandla med varandra om gäller deras omställningsavtal.

I utbyte mot förändringar i arbetsrätten har arbetsgivarna visat intresse för att bygga ut avtalen. Satsningar på omställning brukar politikerna gilla eftersom de därmed ger ett komplement till det staten bidrar med. Men om arbetsrätten ändras lagstiftningsvägen kan det påverka parternas och inte minst arbetsgivarnas förhandlingsvilja. Därmed finns det risk för att förhandlingarna avstannar eller upphör.

Hur det går med vallöftena återstår att se, men att de kommer att få följdeffekter för den svenska modellen om och när de införs är helt säkert.

Inlägget Vallöftena får den svenska modellen att gunga dök först upp på Dagens Arena.

Alliansen vill skattebefria gräddfiler till vården

Dagens Arena -

På tio år har antalet personer med privata sjukförsäkringar nästan fördubblats. Tidigare var försäkringen undantagen skatteplikt, men sedan 1 juli har regelverket ändrats. Nu går de borgerliga partierna till val på att åter slopa skatten på möjligheten att gå före i vårdkön.

Grundidén med en privat sjukförsäkring är att få snabbt tillgång till vård. Försäkringsbolagen garanterar att behandling påbörjas inom 14 dagar medan landstingen garanterar samma sak inom ett halvår.

Det är bara privata vårdgivare som får ta emot patienter med privat sjukförsäkring. Men de privata vårdgivarna tar även emot patienter utan försäkring som finansieras av landstinget.

Tidigare i år sa finansministern Magdalena Andersson (S) att »de som vill betala för privat sjukvård eller teckna sjukvårdsförsäkring har all rätt att göra det, men en sån förmån ska inte skattebetalarna subventionera. Skatter ska gå till den hälso- och sjukvård som kommer alla till del.«

Nu går Centerpartiet, Liberalerna och Kristdemokraterna till val på att slopa förmånsbeskattningen igen. Något som Dagens Industri var först med att rapportera. Även Moderaten Lotta Finstorp sa under ett panelsamtal under årets politikervecka i Almedalen att M direkt efter valet vill se över skattehöjningen och återgå till tidigare system.

Vid slutet av 2017 hade mer än 630 000 personer en sjukvårdsförsäkring  Det är nästan en fördubbling sedan 2008.

Det vanligaste är att få försäkringen betald av en arbetsgivare. Cirka en fjärdedel har tecknat sin sjukvårdsförsäkring som en gruppförsäkring, via till exempel sitt fackförbund. Resterande, cirka 5 procent, har en individuell sjukvårdsförsäkring.

John Lapidus, ekonomihistoriker vid Göteborgs universitet, tror att ökningarna framförallt kan komma att förändra attityden gentemot det gemensamma och på sikt även viljan att betala skatt. Han släppte precis boken Vårdstölden – Hur den privata välfärden tar från det gemensamma. 

– Dels skapar de privata vårdförsäkringarna en tudelad välfärd. En för de rika och en för de fattiga. För vad händer om den 10 – 20 procentigt köpstarkaste gruppen lämnar den offentliga vården och köper sig före i kön? Då kommer de inte se problemen som finns inom vården, inte bry sig, och en stark opinionsbildare och påtryckningsgrupp försvinner. Det riskerar att göra den offentliga vården än mer utsatt.

I dag kan människor inte välja om de ska betala till den allmänna välfärden eller inte och köpa alla tjänster vid sidan om. Det går i Tyskland. Men skatteviljan kommer att förändras om utvecklingen inte stävs tror John Lapidus och risken för ringar på vattnet är stor.

– Tilliten till välfärdsstaten får sig en törn när alla kan se att det finns ett parallellt system som är mycket bättre.

Det är framförallt två skäl till att det privata försäkringsköerna flyter på snabbare än de allmänna är enligt John Lapidus:

Att vårdgivare tillåts ta ut högre avgifter för privatfinansierade patienter skapar starka incitament att prioritera dessa på bekostnad av vanliga patienter och kostnaderna för försäkringsbolagen om garantin inte följs kan också snabbt skena iväg.

Dessutom menar Lapidus att de två, försäkringsbolagen och de privata vårdbolagen, har ett gemensamt intresse i att visa upp hur bra, snabb och smidig deras ”produkt” är. Ju fler som ser att privata sjukvårdsförsäkringar funkar och är bättre än landstingsvården desto fler kommer själva vilja teckna en för sig själva och sina nära – om man har den ekonomiska möjligheten.

Men behöver det vara så dåligt då? Vi har ett system som fungerar och ett som inte gör det, vad är bekymret att allt fler ställer sig i den kö som går snabbast?

Branschorganisationen Svensk försäkring menar att sjukvårdsförsäkringen inte alls konkurrerar med den offentliga vården – tvärtom avlastas vården och skapar utrymme för dem som saknar en privat försäkring.

Det resonemanget köper inte John Lapidus. Han menar att det är precis tvärtom och att Sverige måste välja väg. Lösningen beror på vilken typ av välfärd man vill ha – en vara eller en mänsklig rättighet. För att den gemensamma välfärden inte ska urholkas ännu mer krävs att utvecklingen stoppas.

– Nu kom det en lagom förmånsbeskattning, som är ett av få exempel på att man från politiskt håll vill bromsa utvecklingen. Ett mycket större steg hade varit en stopplag, utan kryphål. En lag som särskiljer det privata från det offentliga och tvingar privata vårdidkare att välja mellan att teckna avtal med landstingen eller med försäkringsbolagen, och inte som idag då de har två köer varav en är en gräddfil.

Även SKL ser med oro på utvecklingen. I ett yttrande från 2016 skriver ordförande Lena Micko (S):

»Den snabba tillväxten av privata vårdförsäkringar oroar SKL. Allt fler medborgare tror att de kan få snabbare vård med hjälp av försäkringsvård än via den solidariskt finansierade vården. I verkligheten så är försäkringsbolagen ofta helt beroende av att kunna nyttja offentligt finansierade vårdgivare för att kunna slå solidaritets och behovsprincipen ur spel.«

Centerpartiet som är ett av de partier som vill slopa förmånsbeskattningen delar inte bilden av att det skulle röra sig om någon gräddfil. Till Dagens Industri säger Anders W Jonsson, sjukvårdspolitisk talesperson för Centerpartiet:

»Vi har för långa köer i sjukvården. Om det finns arbetsgivare som är beredda att betala två gånger i sjukvården så är inte det fel. Genom de här försäkringarna går man inte före i kön«

Men allianspartierna vill inte bara att sjukvårdsförsäkringen fortsatt ska vara skattebefriad, de vill även att förmånen ska vara avdragsgill för företag.

De uteblivna skatteintäkterna är bara ett sätt som staten då återigen direkt sponsrar och uppmuntrar utvecklingen. John Lapidus lyfter ytterligare ett sätt på vilket systemet som det är utformat gynnar försäkringsutvecklingen.

– Jag tror att priserna kan hållas nere och försäkringarna kan vara så relativt billiga, som de är idag, för att försäkringskostnaden inte omfattar hyra, löner och utrustning hos vårdgivaren. Eftersom den vårdgivaren får pengar för allt det av det offentliga. De privata kunderna kommer till ett dukat bord och betalar för en bråkdel av maten.

Inlägget Alliansen vill skattebefria gräddfiler till vården dök först upp på Dagens Arena.

Upprop: Slut upp mot SD för demokratin

Dagens Arena -

Vi uppmanar partierna och politikerna att konsekvent sluta upp kring den liberala demokratins grundläggande värden, skriver Håkan A. Bengtsson, Arenagruppen, Lisa Pelling Arena Idé och Daniel Färm, Tankesmedjan Tiden, i denna artikel i serien om hoten mot demokratin. 

Sverigedemokraternas frammarsch är den stora politiska förändringen i svenskt politiskt liv det senaste tio åren. En del av partiets framgångar har byggt på en klassisk populistisk antietablissemangskritik. Partiet framställer sig gärna som ett offer för mobbing från de övriga partierna.

Men Sverigedemokraterna är inte ett vanligt parti som alla andra. De är en del i högerpopulistisk våg som vi känner igen från en rad andra länder, såväl i Europa som i andra delar av världen.

Vi ser också konsekvenserna av högerpopulismens framryckning på flera håll. I flera länder i Europa och i världen styr nu politiker som bekänner sig till en ”illberal demokrati”: Orban i Ungern, Putin i Ryssland, Erdogan i Turkiet, Duterte i Filippinerna, Trump i USA och på flera andra håll. Mönsten från dessa går igen:

  • Högerpopulismen.

Tendensen att lova mer än vad man kan hålla, och sakna seriösa förslag för en hållbar och ansvarsfull politik. En kritik mot ett ”etablissemang” och en ”elit” som oftast definieras som alla andra partier som inte tycker som de själva – och ibland kopplade till globala och ofta antisemitiska konspirationsteorier. Samt hot, hån och trakasserier mot politiska meningsmotståndare.

  • Den exkluderande nationalismen.

En samling kring tanken om en etniskt ren och homogen befolkning, som hotas av andra som har utländsk bakgrund. Samt motståndet mot internationella samarbeten, t ex EU eller frihandelsavtal. Men framför allt odlas en extrem invandringskritik, inklusive ett ifrågasättande av den grundläggande mänskliga rättigheten att söka skydd undan förföljelse i ett annat land.

Riktigt hårt blir det med förslag om att kasta ut människor som har fått uppehållstillstånd och kanske till och med medborgarskap genom en så kallad återvandringspolitik. Och alla som kritiserar SDs invandringspolitik blir felaktigt beskyllda för att vilja ha helt öppna gränser och en oreglerad invandring.

  • Intoleransen mot pluralism.

En konfrontation med ett samhälle som bejakar och tolererar olikheter har lett till homofoba, könsförtryckande och rasistiska uttryck. Men också till ett ifrågasättande av kulturyttringar som inte passar den egna politiska agendan.

Dessa partier odlar en intolerans och rädsla för det annorlunda som skapar farliga motsättningar i ett samhälle som de facto både består av och präglas av pluralism.

I grunden bär partiet en etnisk definition av svenskhet.

Något riksdagens andre vice talman Björn Söder tydligt visade när han hävdade att judar och samer ”inte är svenskar”. Utifrån denna monolitiska syn på svensk kultur och svenskhet formulerar Sverigedemokraterna just en illiberal syn på demokratin i linje med vad vi sett och hört från andra delar av Europa.

Till det kommer de kvarvarande skrivningarna i SDs partiprogram om en nedärvd ”essens”, som inte kan klassas som något annat än rasistiskt.

  • Ifrågasättande av demokratins grunder.

I många länder där SDs motsvarigheter styr har man riktat attackerar på och inskränkningar av såväl det civila samhällets manöverutrymme, universitetens självständighet, journalistiken i allmänhet och public service i synnerhet samt även rättsväsendets oberoende.

Alla andra partier borde därför erbjuda varandra ett ömsesidigt handslag; demokratins värden kommer vi aldrig att kompromissa om.

I dagarna ger vi ut Håkan Holmbergs bok Den farliga mångfalden. Om Sverigedemokraternas världsbild.  Det är en viktig genomgång och dokumentation av Sverigedemokraternas samhällssyn och aversion mot mångfald och pluralism. Ingvar Carlsson och Bengt Westerberg har skrivit var sitt förord och Elisabeth Åsbrink ett efterord.

Boken ges ut av och med stöd av tankesmedjan Arena Idé, Frisinnade klubben, Tankesmedjan Tiden och Karl Staafs Fond. Alltså en bred uppsättning självständiga institutioner.

De representerar också organisationer som för vidare arvet från kampen för allmän och lika rösträtt. Den striden avgjordes hösten 1918 trots hårt motstånd från konservativt håll. Hundra år senare år 2018 står vi inför nya utmaningar och hot mot det demokratiska, öppna och fria samhället.

I den svenska debatten har skillnader i syn på möjligheterna att samarbeta med Sverigedemokraterna stått i fokus.

Vi vill rikta en uppmaning till partierna och politikerna att framöver visa en konsekvent uppslutning kring den liberala demokratins grundläggande värden, respekt för individernas och minoriteternas rättighet, mediernas, universitetens och rättsväsendets oberoende, kulturens frihet, public service och samhällets i grunden nödvändiga och livgivande mångfald.

Alla andra partier borde därför erbjuda varandra ett ömsesidigt handslag; demokratins värden kommer vi aldrig att kompromissa om. Och högerpopulistiska och radikalnationalistiska partier kommer inte att normaliseras och legitimeras.

Håkan A Bengtsson är chef Arena Idé

Daniel Färm är chef Tankesmedjan Tiden

Lisa Pelling är utredningschef Arena Idé

 

Inlägget Upprop: Slut upp mot SD för demokratin dök först upp på Dagens Arena.

Billiga hyresrätter – svenskarnas viktigaste bostadsfråga

Dagens Arena -

Bygg fler hyresrätter som låg- och medelinkomsttagare har råd att bo i. Det är den viktigaste bostadspolitiska frågan för svenskar i alla åldrar visar en undersökning som Nordea har låtit göra.

Nordea, via undersökningsföretaget Yougov, har inför valet bett svenskar i olika åldrar att ange vilka tre bostadspolitiska frågor de anser är viktigast för att få en bättre bostadsmarknad.

I topp finns alternativet: »att det byggs fler hyresrätter för låg- och medelinkomsttagare«, och som nummer två rankas att det byggs fler billiga bostadsrätter.

Personer i åldern 40-54 år samt pensionärer (66 år och uppåt) är de som i allra högst grad, 71 respektive 72 procent, rankar fler billiga hyresrätter som den viktigaste bostadsfrågan. Ingela Gabrielsson, privatekonom på Nordea tror att det kan ha att göra med att gruppen 40-54 år har anledning att oroa sig för sina barn som är på väg att flytta hemifrån.

– Det är i dagsläget mycket svårt att få en hyresrätt och det gäller särskilt hyreslägenheter med rimliga hyror. De bostäder som byggs ligger ofta bortom vad låginkomsttagare har möjlighet att betala, säger Ingela Gabrielsson, privatekonom på Nordea i ett uttalande om undersökningen.

Föräldrar hjälper idag ofta  sina barn ekonomiskt för att köpa en lägenhet, men det kan vara svårt att ge den hjälpen till fler än ett barn, säger hon.

När det gäller den höga andelen bland pensionärer som svarar att billiga hyresrätter är den viktigaste frågan, tror Ingela Gabrielsson att det kan bero på att snittpensionen i Sverige på 17 000 kronor före skatt matchar dåligt med hyrorna i framförallt nybyggda hyresrätter.

Bland unga i åldern 18-25 år tycker 59 procent att det viktigaste är att få fler billiga hyresrätter, medan 46 procent tycker att det är viktigast med fler billiga bostadsrätter. I gruppen 26-39 år är motsvarande siffror 58 procent, till hyresrätternas fördel, och 50 procent för bostadsrätter.

På tredje plats av populäraste bostadsreformer kommer att slopa vinstskatten vid försäljning av bostäder, och på plats fyra att införa ett avdragsgillt bosparande för alla under 29 år.

Hur ser riksdagspartierna då på frågan om att bygga billiga hyresrätter?

Vissa svar får vi i den enkät som Dagens Arena ställde till riksdagspartierna om deras bostadspolitik i början av sommaren. I den svarade Centerpartiet, Liberalerna och Moderaterna att de vill införa fri hyressättning i nybyggda bostäder. Kristdemokraterna och Moderaterna öppnar även för en mindre reglerad hyressättning i hela bostadsbeståndet.

Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Sverigedemokraterna säger nej till marknadshyror.

S, V och MP är positiva till fortsatt användning av ett statligt investeringsstöd för att bygga nya hyresrätter med lägre hyror än de skulle hade utan subventioner.

Allianspartierna och SD förespråkar istället höjda botadsbidrag för att få minska individens hyreskostnad. Flera borgerliga partier vill också förenkla byggregler, för att få till billigare bostäder.

Läs mer om partiernas svar om bostadspolitiken här!

Inlägget Billiga hyresrätter – svenskarnas viktigaste bostadsfråga dök först upp på Dagens Arena.

Moderaterna – ett intresseparti för de några

Dagens Arena -

Ulf Kristersson inledde sin politiska karriär som en hårdnackad motståndare mot välfärdsstaten. Om han och Moderaterna kommer till makten nästa mandatperiod blir det med en politik som förhindrar social rörlighet och krymper den gemensamma horisonten.

Borgerligheten har »ett uppdrag att bekämpa och avveckla välfärdsstaten«, skriver Ulf Kristersson när han 1990 tecknar högerns utsikter inför det nya decenniet. Två år senare menar Kristersson att den »socialdemokratiserade välfärdsyran som brett ut sig i alla partier sedan 60-talet nu måste ge vika«. Samtidigt pekas fyrtiotalisterna ut som »homo bidragus«, en generation som »skor sig själva och lämnar notan och resterna av systemet till oss«.

Citaten är hämtade ur en rapport om Kristerssons ideologiska bana och politiska facit, publicerad av tankesmedjan Tiden, som jag varit med och skrivit. En central insikt lyser klarare än andra: den nuvarande moderatledarens politiska engagemang har formats och sporrats av motståndet mot den generella välfärden som idé.

Det märks i ord liksom i handling. När Kristersson som socialborgarråd i Stockholm är med och genomför hårt kritiserade utförsäljningar av stadens välfärd, exempelvis förskolor och hemtjänst. När han som socialförsäkringsminister hårdnackat försvarar den omänskliga stupstocken i sjukförsäkringen. Och när han som partiledare går till val på massiva skattesänkningar, varav 22 miljarder enbart för ett sjätte jobbskatteavdrag under 2019.

Det är förrädiskt att sätta likhetstecken mellan ideologi och politik. Medan ideologin är summan av värderingar och idéer – en längre kompassriktning – är politiken själva hantverket. Mötet mellan tanken och verkligheten, det möjliga snarare än det önskvärda.

Den nuvarande moderatledarens politiska engagemang har formats och sporrats av motståndet mot den generella välfärden som idé.

Moderaterna är inte bara för vinster i välfärden, sänkta skatter och växande klyftor. Det är också ett intresseparti som går till strid mot välfärdsstatens själva grundtanke: att vi gör bäst i att kompensera för medfödda ojämlikheter.

Moderaternas valbudskap om »ett land präglat av företagsamhet, jämlikhet och social rörlighet« blottar en avgrund mellan retorik och politisk praktik. Sanningen är att Kristerssons ekonomiska politik skulle öka klassklyftorna och hindra social rörlighet.

Klassresor skulle ställas in snarare än möjliggöras.

För 1900-talets arbetarklass var välfärdsstaten katapulten till utbildning, bostad och ett värdigt jobb. Mitt liv skulle vara radikalt annorlunda utan den.

Nu, de sista skälvande veckorna innan valet, kläms M-ledaren mellan ett bångstyrigt parti – där en moderat riksdagsledamot poserar med automatvapen – och fallande opinionssiffror. Att Ulf Kristersson beskriver Sverige som ett land i »politiskt kristillstånd« luktar desperation.

Alltför ofta reduceras politiken till enskilda reformer eller det senaste kvartalets debattklimat. Det är synd. För det är först när vi fogar samman idéerna och reformerna till en helhet, ser dess långsiktiga verkningar, som vi kan förstå skiljelinjerna. Bringa klarhet i bruset.

I fallet Moderaterna behövs inga överdrifter – verkligheten är fullt tillräcklig.

En röst på Ulf Kristerssons Moderaterna är en röst för ett samhälle där den gemensamma horisonten krymper. Det vi byggt tillsammans ska hackas upp och krympa. Vårt ska bli mitt, tillsammans bli eget. Eller annorlunda uttryckt: »Berika några« i stället för »Lika för alla«.

Inlägget Moderaterna – ett intresseparti för de några dök först upp på Dagens Arena.

Alliansens förslag gör handelsanställda fattiga

Dagens Arena -

Hälften av de handelsanställda har inte fått någon kompetensutveckling alls det senaste året. Politiska förslag från alliansen ger en skrämmande bild av ytterligare försämringar som slår hårt mot handeln, skriver Susanna Gideonsson förbundsordförande och Cecilia Berggren, utredare i Handelsanställdas förbund.

Handelsbranschen utvecklas i snabb takt, framför allt genom teknikutveckling och digitalisering.

Men brist på kompetent arbetskraft påverkar företagens möjlighet att rekrytera och hindrar branschens tillväxt. Det gör också arbetsvillkoren – otrygga anställningar och brist på utvecklingsmöjligheter leder till att så många som en tredjedel av alla butiksanställda lämnar branschen varje år.

Vi ser stora hot mot en fortsatt stark handel, och i valrörelsen stora hot mot anställdas villkor. Hot som tillsammans oroar oss.

När vi frågar våra medlemmar om kompetensutveckling, i en rapport som släpps idag, visar den att:

  • Hälften av de tillfrågade inte har fått någon form av personalutbildning det senaste året. Ingen kurs i säljteknik, ingen utbildning i datasystemet, ingen påfyllning av kunskap om sortimentet.
  • 67 procent av de tillfrågade anser att den kompetensutbildning de får via sina arbetsgivare är otillräcklig.
  • De få utbildningar som genomförs fokuserar på arbetsplatsspecifik kunskap. Satsningar på kunskap som är mer generell och går att använda i det fortsatta yrkeslivet saknas.
  • De som har en visstidsanställning eller jobbar på deltid får klart minst utbildning.
  • Alla mest skiljer det sig åt mellan hel- och deltidsarbetande.

Medan 57 procent av de heltidsanställda i handeln får utbildning är det endast 38 procent av de deltidsanställda som erbjuds detta. Av de tillsvidareanställda har 55 procent fått utbildning det senaste året jämfört med 48 procent av de visstidsanställda.

De borgerliga partierna med stöd av SD föreslår olika typer av låglönejobb där lönerna sänks och anställningstryggheten försvinner.

Under ett långt yrkesliv är det naturligt att vilja byta jobb eller bransch och att vidareutbilda sig kontinuerligt.

  • Men tre av fyra Handelsmedlemmar som tror sig behöva vidareutbildning i framtiden ser hinder. Svårt att kombinera jobb med studier och problem att försörja sig under studietiden är de vanligaste.

De borgerliga partierna med stöd av SD föreslår olika typer av låglönejobb där lönerna sänks och anställningstryggheten försvinner.

Många handelsanställda trivs med sina jobb och ser handeln som en rolig och spännande bransch. Ändå säger nära hälften av de svarande under 30 år i undersökningen att de planerar att byta bransch. Den främsta anledningen är dåliga arbetsvillkor, därefter kommer för lite kompetensutveckling och stressig, dålig arbetsmiljö.

Samtidigt som en dyster bild av arbetsvillkoren på svensk arbetsmarknad visar sig ser vi politiska förslag om ytterligare försämringar. Bilden blir skrämmande.

De borgerliga partierna med stöd av SD föreslår olika typer av låglönejobb där lönerna sänks och anställningstryggheten försvinner.

Vad gör det med företagens vilja att satsa på kompetensutveckling? Vad gör det med ungas vilja att förkovra sig och stanna i branschen?

Samma partier motsätter sig Socialdemokraternas förslag om att ta bort anställningsformen allmän visstid.

En anställningsform som gör att anställda inte vet från dag till dag vilken arbetstid, eller lön de har. En anställningsform som cementerar otrygghet och skapar ett starkare beroendeförhållande till arbetsgivaren.

I Handels pågående kampanj #hejdåvisstid strömmar det in exempel från vardagen för de som är anställda på allmän visstid. Att på tio år ha haft 18 olika allmän visstidsanställningar hos två olika arbetsgivare är bara ett exempel. Att planera och genomföra kompetensutveckling underlättas naturligtvis inte av den sortens planering av arbetstid.

Om kompetens ska stanna kvar i handeln och arbetsgivare ska lyckas attrahera rätt arbetskraft krävs rejäla satsningar på de anställda och förbättrade villkor i branschen och på arbetsmarknaden i stort.

  • Skrota allmän visstid, huvudregeln ska vara trygga anställningar.
  • Stoppa förslagen om låglönejobb där lönerna sätts av politiker. Skydda den svenska modellen.
  • Förbättra möjligheten att yrkesväxla mitt i livet. Det saknas vägledning och dagens studiestödssystem är inte anpassat för dem som jobbar. Utbildningssystemet förutsätter ofta heltidsstudier. Allt detta måste förändras.
  • Anpassa socialförsäkringssystemen så att även de med otrygga anställningar kan ta del av dem. Bland handelsanställda hamnar många utanför trygghetssystemen och får svårt att klara sig vid en frånvaro från arbetsmarknaden.

Företagens ansvar är stort, men vilket vägval politikerna gör efter valet är minst lika viktigt för en fortsatt stark handel där anställda trivs och vill utvecklas.

Susanna Gideonsson är ordförande i Handelsanställdas förbund

Cecilia Berggren är utredare Handelsanställdas förbund, och rapportförfattare till En kompetent handel, Omställning och kompetensförsörjning i handeln.

Fakta om rapporten:

Under oktober 2017 tillfrågades 1 520 personer som är medlemmar i Handels av Novus. Resultaten är viktade på kön och ålder. Därtill har statistik från SCB använts.

Inlägget Alliansens förslag gör handelsanställda fattiga dök först upp på Dagens Arena.

Sidor

Subscribe to Klas Elowsson innehållssamlare - Sverige