Sverige

De bästa politiska sommarpratarna genom tiderna

Dagens Arena -

Idag släpps namnen på årets sommarpratare i P1. Dagens Arena listar de bästa politiska sommartalarna genom tiderna, ger några förhandstippningar på möjliga 2018-års röster och framförallt: Ledarskribenterna listar sina dröm-pratare! 

För 59onde året i rad sänder Sveriges Radio »Sommar i P1«. Klockan 13:00 på onsdagen presenteras årets röster. Omkring 60 personer kommer fylla etern med framförallt barndomsminnen, musik i varierande kvalité, och något jobbigt som sedan har blivit bra. Gemyt, hopp och igenkänning passar för hängmattan.

Men ibland så får sommarrösten även det politiska hjärtat att reagera. Sommar i P1 är kanske inte det mest systemkritiska forumet, men en desto större arena för identitet och minoritetskamp.

Här kommer nio »politiska« sommarprat som är väl värda att lyssna på igen. Klicka på namnen för att lyssna.

 

Foto: Mattias Ahlm/Sveriges Radio


Cherrie, artist och låtskrivare, 2017:
»Det här är lyssning för ovetande medelklass, för oss som inte har vänner som blir skjutna, för dem som lägger tid på att smutskasta vissa områden och grupper på nätet« så skrev Aftonbladet efter att Cherrie hade pratat, och det är bara att hålla med.

 

Foto: Mattias Ahlm/Sveriges Radio


Ingvar Carlsson, tidigare statsminister (S), 2016: 
På ytan handlar Ingvar Carlssons sommarprat framförallt om kärleken till hustrun Ingrid, men i bakgrunden finns politiken, idealen och ödmjukheten. »Som folkvald ska du agera med ansvar och omdöme, i stort och i smått. De till synes obetydliga detaljerna ska verkligen inte föraktas«, konstaterar han efter att Aina Erlander bad Ingvar att lämna tillbaka en bunt kulspetspennor som maken Tage råkat ta med sig hem från kanslihuset.

 

Foto: Mattias Ahlm/Sveriges Radio


Gloria Ray Karlmark
, människorättsaktivist, 2016:
En av nio afroamerikanska elever som 1957 försökte, och till slut lyckades studera på den helvita Little Rock Central High School. Händelsen blev ett av startskotten för den amerikanska medborgarrättsrörelsen. Need I say more?

 

Foto: Mattias Ahlm/Sveriges Radio

 

Sakine Madon, Opinionsbildare och statsvetare, 2016: Sakine Madon levererar ett av de mest politiska sommarpraten genom tiderna. Värt att notera är dock att hon inte fick några anmälningar för sitt program. Liberal ut i fingerspetsarna ger hon sig på den identitetspolitik som hon anser att delar av vänstern står för. Oavsett om man delar hennes politiska övertygelse eller ej, så är sommarpratet en retorisk fullträff.

 

Foto: Mattias Ahlm/Sveriges Radio

 

Sara Mohammad , opinionsbildare mot hederskultur 2016: Saras sommarprogram börjar i värsta tänkbara barndomsminne av våld och tvång och övergrepp mot en liten flicka. Men trots dessa och andra erfarenheter, som flykt från ett oönskat arrangerat äktenskap och så småningom outtröttlig kamp mot hederskulturella yttringar o även i Sverige så är detta framförallt ett möte med en stark och modig kvinna.

 

Foto: Sveriges Radio

 

Johan Rockström, professor i miljövetenskap och agronom, 2015: Kanske borde Miljöpartiet köpa rättigheterna till det här programmet och som enda valsatsning sätta upp enorma högtalare i alla Sveriges städer och spela det högt dygnet runt, för oavsett om man tror att världen kommer räddas av medveten konsumtion eller av organiserad politik, så är det en timme som väcker det politiska hjärtat – Det är inte för sent, men vi måste agera nu.

 

Foto: Elin Claeson/SR

 

Athena Farrokhzad, poet, 2014: Är det mest anmälda i Sommars historia, upprörda lyssnare tyckte bland annat att programmet var våldsbejakande. Farrokhzad pratade om rasism, klassfrågor och politiskt våld från ett vänsterperspektiv. Farrokhzads Sommar friades, men SVT valde ändå att inte ha med Farrokhzads i programmet »Sommarpratarna« för att hennes sommarprat hade varit »för politiskt«.

 

FOTO: Jonas Ekblom/SR

 

Björn ”Nalle” Wahlroos, finansman och styrelseordförande för Nordea, 2014: Ett program om kapitalismens uppfinningsrikedom och kapitalistens mod, samt om behovet av lägre skatter. Även om kritiken av Thomas Piketty är vad man kan vänta från en internationell bankman och mångmiljonär så är det en givande timme för den som är politiskt intresserad.

 

 

Liv Strömquist, serietecknar, 2013: »I ett matriarkat hade pms varit ett högkänsligt, intelligent och förfinat tillstånd, det fattar ni va?« Liv Strömquist är som en knuten näve och en pekpinne och som i hennes timmes långa odyssé med mens som utgångspunkt visar hur kvinnorollen hånats och förminskats genom historien.

 

Sex av Dagens Arenas ledarskribenter har listat personer de gärna hade velat höra sommarprata.

 

 

 

 

Mats Wingborg motiverar sina förslag med orden »Arbetslivet lyser för det mesta med sin frånvaro i sommarpraten. Vi behöver fler som med engagemang, kunskap och bred blick kan göra djupdykningar och skildra vad som sker på arbetsplatserna.«

Han vill höra:

(1) Linnea Garli, lokförare, fackligt aktiv i Seko i Stockholm och kulturskribent Första Linjen,

(2) Aleksandar Srndovic, ordförande i Pappers avdelning 68 i Hallstavik, som med inlevelse kan berätta om diskussionerna bland personalen på ett av Sveriges stora pappersbruk

(3) Malin Ackholt, ordförande i Hotell och Restaurangfacket, som dessutom har en global utblick eftersom hon leder en internationell grupp med fackförbund inom hotell- och restaurangsektorn.

 

Vesna Prekopic vill höra:

(1) Anna Jörgensdotter, samhällsengagerad författare som tilldelades Sara Lidman-priset 2018 för sin roman Solidärer, om kärlek och klasskamp i 1930-talets Gävle och Spanien. Anna Jörgensdotter verkar också som krönikör på bland annat Arbetarbladet. Hon är aktiv i Asylkommittén och brinner för att hjälpa nyanlända,

(2) Boel Godner (S), kommunstyrelsens ordförande i Södertälje. Utsedd till »Årets politiker 2018« av Dagens samhälle. Motståndare till EBO och bannlyser sparkrav på skolan,

(3) Juno Blom, leder regeringens arbete mot hedersrelaterat våld och förtryck från länsstyrelsen i Östergötland.

 

Daniel Mathisen vill höra:

(1) Rapparen Erik Lundin. Fantastiska texter om identitet och tillhörighet, inte minst »Suedi«.

(2) Fatemeh Khavari, aktivist och talesperson för Ung i Sverige.

(3) Författaren och manusförfattaren Peter Birro. Skarp och arg.

 

Liv Beckström vill höra:

(1) Alice van de Peppel, undersköterska i hemvården som vann förstapriset i Kommunalarbetarens novelltävling 2018 med sin novell Kameleont och i »en uppfinningsrik form och lek med språket skildrar en undersköterskas arbetsdag med kortkorta scener«

(2) Anette Olofsson, internrevisorn på Transportstyrelsen som stod pall för trycket.

(3) Ann-Sofie »Soffan« Hermansson, S-politiker, kommunalråd och före detta Volvoarbetare om konsten att klara snålblåsten i politiken.

 

Linnea Swedenmark vill höra:

(1) Jenny Wrangborg, poet. Tror hon skulle göra ett fantastiskt sommarprat om arbete, poesi och samhället.

 

Björn Elmbrant vill höra:

(1) Mattias Gardell, professor i religionshistoria, något som Gardell själv ser som ett motgift mot religiositet.

(2) Bo Rothstein, professor i statsvetenskap som tycker gärna och mycket.

(3) Torun Carrfors, sjuksköterska och skribent i Arbetet.

 

Sist men inte minst, ett par förhandstippningar på 2018 års sommarpratare från redaktionen. 

Beatrice Fihn, generalsekreterare för International Campaign to Abolish Nuclear Weapons, ICAN, som vann Nobels fredspris 2017

Kajsa ”Ekis” Ekman, författare och journalist, kan eventuellt vara för politisk och tillfrågade varje år sedan hon utkom med boken »Varan och varat« 2010, men efter att hon utlöste årets hittills mest hätska kulturdebatt om kön så är hon återigen (som alltid) ett hett namn.

Johanna Lindqvist, journalist och grundare av metoo-uppropet #deadline.

Ola Söderholm, komiker och kulturjournalist, ryggraden i podden »Lilla drevet« och 2018 års Björn Nilsson-pristagare.

Kent Wisti, präst och bildkonstnär från Malmö vars bilder ofta syns i Dagens Nyheter.

Hett tips är även Daniel Mathisens önske-sommarpratare Fatemeh Khavari, aktivist och talesperson för Ung i Sverige.

Inlägget De bästa politiska sommarpratarna genom tiderna dök först upp på Dagens Arena.

C är sämst på kandidater med utländsk bakgrund

Dagens Arena -

De åtta riksdagspartierna har i snitt 15 procent kandidater med utländsk bakgrund. Men skillnaderna mellan partierna är stora. Det visar en kartläggning som Ekot har gjort.

Inför valet i höst har Ekot granskat alla riksdagspartiers 6 000 riksdagskandidater. Det visar sig att andelen kandidater med utländsk bakgrund har ökat från 13 till 15 procent jämfört med valet 2014.

Med utländsk bakgrund menas den som är född utomlands, eller har två utlandsfödda föräldrar.

Centerpartiet hamnar, på samma sätt som de gjort under de senaste valen, i botten på listan med tio procent kandidater med utländsk bakgrund. På placeringarna precis över C hamnar Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna, med elva procent vardera.

Socialdemokraterna har högst andel kandidater med utländsk bakgrund, nämligen 20 procent. Därefter kommer Miljöpartiet (18 procent), Vänsterpartiet (17 procent), Moderaterna (16 procent) och Liberalerna med 13 procent.

 

Inlägget C är sämst på kandidater med utländsk bakgrund dök först upp på Dagens Arena.

Militarism kan aldrig skydda oss mot katastrofer.

Dagens Arena -

Militarism kan aldrig skydda oss mot sociala och andra katastrofer. Risken att drabbas av naturkatastrofer eller IT-haverier är betydligt mer realistiskt än risken att drabbas av krig. Om detta behöver MSB berätta, skriver  fredsaktivisten Maria-Pilar Reyes.

Men om orkanen, översvämningen, extrem torka, skogsbränder kommer? Om landets IT utsätts för sabotage? Hur kan vi förbereda oss för det?

MSB måste tala om det för alla. Gärna med affischer i offentliga rum och broschyr i brevlådan. Därför att risken att drabbas av naturkatastrofer som förstör hem, bil och infrastruktur, av sabotage mot hela IT-systemet eller av terrorattentat är betydlig mer realistisk än att drabbas av krig.

Utom om vi fortsätter att närma oss NATO för då blir vi en intressant militärmåltavla för USA:s fiender. Och de är många.

Det är häpnadsväckande att otidsenliga uppfattningar om mänsklig säkerhet som prioriterar satsning på militarism och upprustning av vapenarsenal fortfarande drivs fram av betydande politiker och höga tjänstemän.

Likaså att påstå att vårt närmande till NATO skulle innebära ökat skydd. Jag skulle inte vilja bo på Gotland nu när de styrande har signalerat för omvärlden att ön förbereds för att fajtas militärt. Vart ska gotlänningarna ta vägen om de hamnar i korselden mellan NATO och Ryssland?

När olika parter tar till vapen har en redan pågående konflikt urartat. Mycket hade kunnat göras innan och göras annorlunda för att förhindra väpnat våld om det hade funnits politisk vilja och djupare insikter om konfliktens ursprung och natur.

Och om de som satt i avgörande maktpositioner inte suttit fast i krigets ideologi, inte låtit sig ledas av pubertala hjältedrömmar, inte tjänade pengar på vapenhandel och inte ställde upp på våldslegitimering.

Utvecklingen i Europa och i världen visar tydligt att det finns betydligt större hot mot människors säkerhet än ett förestående militärt anfall. I dagens läge, precis som förr, hotas människors trygghet och säkerhet i första hand av att stora grupper inte får tillgång till en värdig bostad, ett arbete, utbildning av god kvalitet, sjukvård anpassad till enskilda behov och respekt för sin personliga fysiska och psykiska integritet.

Tror de att muskulösa ungdomar i militärmundering kan förebygga spridning av giftiga utsläpp, dataintrång eller kollapsen av sjukvårdssystemet?

Det är det som blir till en tyckande bomb när det följs av minskad tilltro till traditionella politiska aktörers förmåga att ta fram fungerande lösningar på problemen.

Medan ledande politiker och höga beslutsfattare vurmar för vapen och militarism, och gör allt de kan för att få spela med i de stora pojkarnas lag ute i världen, lämnas allt mer utrymme på hemmaplan för kallsinniga opportunister, fanatiker och psykopater att ta över och driva fram egna lösningar på vardagsproblem.

Resultatet blir bland annat rasism, främlingsfientlighet, knarkkrig och terrorism.

Tror våra stats och försvarsminister på allvar att NATOs stridsflygplan, bomber och kanoner kan skydda oss mot den ökande polariseringen och fientligheten mellan olika grupper i samhället?

Tror de att muskulösa ungdomar i militärmundering kan förebygga spridning av giftiga utsläpp, dataintrång eller kollapsen av sjukvårdssystemet?

Under tiden politiker driver vapenhandel, uppgraderar militarism och stärker våldspotentialen ökar epidemierna, jordbävningarna, orkanerna, översvämningar, extrem torka, fattigdomen, hungern, människohandeln, frustrationen, desperationen och migrationen i världen.  Under tiden ökar otryggheten för oss alla.

Militarism kan aldrig skydda oss mot sociala och andra katastrofer. Endast solidarisk investering i välfärd, inkludering, upplysning, rättvisa samt solidaritet också med de på andra sidan gruppens, nationen och kontinentens gränser kan göra det. Endast så kan vi leva i fred.

Maria-Pilar Reyes är skribent, människorätts-och fredsaktivist med rötter i Latinamerika. Hon ingår i styrelsen för Internationella Kvinnoförbundet för Fred och frihet.

 

Inlägget Militarism kan aldrig skydda oss mot katastrofer. dök först upp på Dagens Arena.

Studenterna har rätt om sin ljusa framtid

Dagens Arena -

»Sjung om studentens lyckliga dag, låtom oss fröjdas i ungdomens vår! Än klappar hjärtat med friska slag, och den ljusnande framtid är vår.« Låt oss njuta av att de raderna för en gång skull är sanna.  

Fulla lastbilsflak med halvfulla studenter har tagit över gatorna runt om i Sverige. Förbipasserande stannar och vinkar. Kanske känner de någon på flaket, men troligtvis rycks de bara med i glädjen.

När firande studenter sjunger om sin lyckliga dag finns det ofta en glädjedödare på plats. Någon som i skuggan mumlar och ifrågasätter vad de firar, på måndag blir det väl en kölapp hos Arbetsförmedlingen.

Förutom att det måste vara brutalt tråkigt att ägna sitt liv åt att döda andras glädje, har dysterkvisten dessutom fel. Det är just en ljusnande framtid som möter Sveriges studenter.

Glädjedödaren har dock inte alltid haft fel.

År 2010, ett år efter att jag själv tog studenten, var jag aktiv i valrörelsen med Socialdemokraternas ungdomsförbund, SSU. »Alla har ett jobb utom Tyra, för hon är en av fyra«, löd rubriken på flygbladen jag delade ut.

Sloganen skulle visa att var fjärde ung var arbetslös i Sverige. Regeringen Reinfeldt hade styrt i fyra år. Mona Sahlin utropade den höga ungdomsarbetslösheten till valets viktigaste fråga och om just detta handlade många valdebatter.

Rubriker handlar inte längre om det växande antalet arbetslösa, utan om hur många som har ett arbete.

Nu är läget annorlunda. För ett år sedan presenterade arbetsmarknadsminister Ylva Johansson (S) en helt annan statistik. Ungdomsarbetslösheten var då den lägsta på 14 år.

Idag är arbetslösheten bland ungdomar med en gymnasieutbildning nere på 6,6 procent, totalt bland ungdomar ligger den på 8,7 procent enligt Arbetsförmedlingen. Rubriker handlar inte längre om det växande antalet arbetslösa, utan om hur många som har ett arbete.

»Arbetslösheten bland unga i Skåne fortsätter att minska«, rapporterade SVT Skåne i maj 2018. »Jämfört med läget för fyra år sedan har ungdomsarbetslösheten halverats.« rapporterade Eskilstuna-Kuriren samma månad angående arbetslösheten i Sörmland.

Det är inte lätt att ha tagit studenten. Plötsligt är det upp till en själv att bestämma över sitt liv. Jobba, studera, flytta, stanna? Alla tonårsdrömmar om framtiden ska förverkligas på något sätt. Det kan göra bakfyllan efter firandet dubbel. Men att arbetslösheten bland unga är så låg, och därmed chansen till ett jobb så stor, ger en bättre start på vuxenlivet.

När någon dysterkvist undrar vad studenten och arbetslöshet egentligen är att fira går det numera att säga två saker, utöver att personen är en glädjedödare. För det första ska framgången att ha klarat av skolan firas. För det andra har personen fel angående den självklara arbetslösheten.

Ni ungdomar i vita mössor har helt rätt: både nutiden och den ljusnande framtid är er.

Inlägget Studenterna har rätt om sin ljusa framtid dök först upp på Dagens Arena.

Första fällande domen: Fel när rullstolsburen inte kunde åka buss

Dagens Arena -

Lars-Göran Wadén nekades att åka buss eftersom busschauffören inte kunde använda rullstolsrampen. DO ville inte driva vidare fallet vidare, men det gjorde DHR som nu har vunnit mot Region Gävleborg.

– Det känns jättebra. Den principiella delen här att en person med nedsatt rörelseförmåga kan betraktas som diskriminerad när man inte kan åka kollektivtrafik – det är unikt, det är väldigt stort, säger Lars-Göran Wadén till Dagens Arena efter beskedet om domen som kom på förmiddagen.

Tingsrätten kommer fram till att Region Gävleborg gjort sig skyldig till diskriminering då Lars-Göran Wadén, som använder rullstol, inte kunde göra den resa med buss han planerat för att hälsa på sin bror i januari 2015. Enligt rätten berodde det på att föraren inte hade någon utbildning i att fälla ut rullstolsrampen på bussen. I fall där den klagande parten har kunnat göra troligt att diskriminering har skett, hänger det på motparten, i det här fallet regionen, att bevisa att så inte är fallet.

»Att chauffören – vilket ljudinspelning också utvisar – var välvilligt inställd och erbjöd att bära Lars-Göran Wadén in och av bussen föranleder inte tingsrätten annan bedömning, eftersom vare sig Lars-Göran Wadén eller annan funktionsnedsatt ska behöva utsättas för en gärning som skulle kunna tolkas som förnedrande samtidigt som – i detta fall – det skulle kunna innebära allvarliga risker för Lars-Göran Wadén.« skriver tingsrätten i domen.

Inte heller ska Lars-Göran Wadén ha erbjudits hjälp med att boka taxi enligt de regler som regionen har för fall där en resenär inte kan göra sina resa som planerat.

Fallet är det första som leder till en fällande dom enligt den uppdatering av diskrimineringlagen som gjordes 1 januari 2015, då otillgänglighet blev olagligt. Redan tidigare fanns funktionsnedsättning som diskrimineringsgrund i lagen.

Funktionsrättsorganisationen DHR som har drivit målet är också väldigt nöjda.

– Vi trodde ju på det här och framförallt är domen ett bevis på att lagen går att använda, att vår medlem fått upprättelse och att vi fått en del svar vi inte fått tidigare, säger DHR:s ordförande Rasmus Isaksson.

När det gäller svar nämner Rasmus Isaksson bland annat att det har retts ut i ett förhandsbesked från Högsta förvaltningsdomstolen vem som är ansvarig vid en sådan här händelse och det är huvudbolaget eller ägaren, inte entreprenören – i det här fallet bolaget som kör bussarna.

Lars-Göran Wadén anmälde först händelsen på bussen till Diskrimineringsombudsmannen (DO), men de valde att inte driva målet vidare. Det beslutet får kritik av DHR.

– Vi menar på att just för att DO kom fram till att det kan ha varit diskriminering skulle de ha drivit målet vidare. Sedan vet jag inte om det beror på okunskap eller lathet att de inte gjorde det, säger Rasmus Isaksson.

Han tycker också att DO:s agerande visar på hur ensam man är som individ om man blir diskriminerad och vill anmäla.

Vad tror du att domen kommer att få för effekt?

– Vad jag hoppas är att det skickar en signal till verksamhetsutövare att det är viktigt att vara medveten om tillgänglighet.

Tingsrätten dömer Region Gävleborg att betala ersättning på totalt 16 000 kronor till Lars-Göran Wadén. Av de 16 000 kronorna består 8 000 kronor av en ersättning för kränkning och de resterande 8 000 kronor är ett så kallat preventionspåslag, som syftar till att vara ett slags straff mot den som har bedömts vara skyldig till diskriminering.

Nivån på ersättningen hänger ihop med vissa förmildrande omständigheter, som att Lars-Göran Wadén inte bedöms ha »kränkts i mer allvarlig mening« av händelsen samt att diskrimineringen inte kan kopplas till någon form av illvilja från bussbolaget, utan snarare har berott på olyckliga omständigheter.

Region Gävleborg ska också betala DHR:s rättegångskostnader.

Lars-Göran Wadén har både före och efter händelsen i januari 2015 åkt buss då och då inom Gävleborg.

– Oftast funkar det faktiskt. Men ibland händer det att liften är trasig, att någon inte kan fälla ut rampen eller inte parkerar tillräckligt nära trottoarkanten. En förbättring som skett är dock att man mer och mer kör med låggolvade bussar, säger han.

Inlägget Första fällande domen: Fel när rullstolsburen inte kunde åka buss dök först upp på Dagens Arena.

Nu vill alliansen lägga ner arbetslivsforskning – igen!

Dagens Arena -

Att alliansen förra mandatperioden avskedade ett par hundra misshagliga forskare är unikt i det demokratiska Europas moderna historia. Nu vill de göra samma sak igen, skriver Åke Sandberg professor em. i sociologi vid Stockholms universitet. 

I dagarna meddelade partierna i den borgerliga alliansen att de avser lägga ner Myndigheten för arbetsmiljökunskap i Gävle som startade den 1 juni.

Myndigheten ska analysera arbetsmiljöpolitik till nytta för regering och arbetsmarknadsparter, identifiera kunskapsluckor och bidra till att forskningsresultat kommer till nytta i arbetslivet.

Genomförs detta hot blir det en repris på regeringen Reinfeldts nedläggning av Arbetslivsinstitutet för elva år sedan, med borgerliga ledarsidor och ministrarna Lars Leijonborgoch Sven-Otto Littorin som pådrivare. Arbetslivsinstitutet var en stor, internationellt ledande forskningsorganisation med enheter runtom i landet.

Att avskeda ett par hundra misshagliga forskare på det sättet är unikt i det demokratiska Europas moderna historia. Nu 2018 är det en mindre organisation som ska raderas ut, en analys- och förmedlingsfunktion utan egen forskning. Men den är tydligen tillräckligt oroande och därför oönskad.

Arbetslivets fortsatta radikala omdaning med stressjukdomar, lagstiftade lönesänkningar, försvagning av partssystemet, segregering och försämrad arbetsmiljö avses tydligen ske i det fördolda.

Arbetslivets fortsatta radikala omdaning med stressjukdomar, lagstiftade lönesänkningar, försvagning av partssystemet, segregering och försämrad arbetsmiljö avses tydligen ske i det fördolda.

När Arbetslivsinstitutet las ner framfördes var att forskningen hade för nära samverkan med arbetslivet och framför allt facket, samt att forskning skulle bedrivas vid universitet, inte institut. Men den nystartade myndigheten bedriver inte egen forskning.

Ytterligare argument för nedläggning av Arbetslivsinstitutet var bristande forskningskvalitet, men studier visade att kvaliteten var väl i nivå med universitetsforskning.

Det är värt att påminna om att samtidigt som Arbetslivsinstitutet las ner utreddes industriforskningsinstituten, statligt stödda i nära samverkan med näringslivet. I det fallet var det inte ett problem att vara institut, eller att samverka med praktiken, snarare en merit.

Professorn vid KTH, Sverker Sörlin, utredde den näringslivsrelevanta forskningen under denna tid och föreslog att instituten rakt inte skulle läggas ner utan samlas i bolaget Rise och stärkas. I vår bok om arbetsorganisation och forskningspolitik, På jakt efter framtidens arbete(Tiden 2016) ser därför Sörlin nedläggningen av Arbetslivsinstitutet som ”en bisarr yttring av politisk klåfingrighet … ”av en minister som inte förstod innebörden av sitt agerande. Men han var ju å andra sidan inte alldeles ensam”.

Nu verkar de borgerliga beredda att upprepa en sådan klåfingrighet. I den oberoende tidningen Arbetarskydds nätupplaga motiverar de sin ambition att lägga ner den nya myndigheten. Liberalerna anser att parterna ska sköta detta, Moderaterna att forskning inte ska detaljstyras styras politiskt.

Vad ska en säga om detta? Arbetsmarknadsparterna efterfrågar just denna kunskap. Och myndigheten ska inte alls forska, utan vara ett analyserande och kunskapsförmedlande centrum. Och det behovet ser också forskare på fältet.

Centerpartiet säger sig vilja ha ett kunskapscentrum och i bästa fall menar de centrum för forskning om arbetsliv och arbetsmiljö. Det är precis vad vi forskare efterfrågar, inte ett nytt Arbetslivsinstitut men många tvärvetenskapliga centra och institutioner vid universiteten med olika inriktning. Regeringen borde erbjuda universiteten möjlighet att i konkurrens om medel etablera sådana centra.

Det behövs komplement till institutioner som företagsekonomi och industriell ekonomi som bas också för den angelägna  yrkesutbildningen i personalfrågor, ledning och arbetsorganisation.

Säkert kommer sådana krav att höras vid de svenska arbetslivsforskarnas årskonferens Falf2018 som pågår vid Högskolan i Gävle (10-12 juni)

Åke Sandberg är civilekonom, professor em. i sociologi vid Stockholms universitet. Utkommer i höst med boken Arbete & Välfärd.

Inlägget Nu vill alliansen lägga ner arbetslivsforskning – igen! dök först upp på Dagens Arena.

Alliansen vill se ytterligare inskränkning av strejkrätten

Dagens Arena -

En majoritet av riksdagspartierna är positiva till det förslag som presenterades av parterna i förra veckan. Men fler förändringar kan komma till om Alliansen vinner valet.

7 av 8 partier välkomnar parternas överenskommelse som presenterades 5 juni, det visar den enkät som den fackliga tidningen Arbetsvärlden skickade ut.

Men samma enkät visar också att det bara är Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna som inte kommer driva fler ändringar i strejkrätten.

Moderaterna, Centerpartiet, Liberalerna och Kristdemokraterna vill alla gå längre i inskränkningarna av strejkrätten.

Parternas förslag innebär i korthet att det inte kommer vara möjligt för arbetstagare att vidta stridsåtgärder mot en arbetsgivare som redan har tecknat kollektivavtal – om inte syftet med stridsåtgärden är att uppnå ett kollektivavtal som också innebär fredsplikt.

Läs mer: Fack och arbetsgivare föreslår begränsad strejkrätt

Förslaget kommer som en direkt reaktion på situationen i Göteborgs containerhamn. Där en majoritet av hamnarbetarna är medlemmar i fackföreningen Hamnarbetarförbundet, men arbetsgivaren APM Terminals har ett kollektivavtal med Transportarbetareförbundet, eftersom de är det största fackförbundet i svenska hamnar över hela landet.

Läs mer: Avgrundsdjup klyfta mellan facken

Alliansen driver sedan tidigare frågan om en proportionalitetsprincip för sympatiåtgärder. Fackförbundens åtgärder ska inte få gå utöver det som är nödvändigt med hänsyn till ändamålet.

Centerpartiet skriver att »möjligheten att sätta företag utan organiserad arbetskraft i blockad och möjligheten till sympatiåtgärder bör ses över och anpassas till dagens förhållanden«.

Kristdemokraterna vill att stridsåtgärder alltid ska föregås av medling via Medlingsinstitutet.

Det är bara Vänsterpartiet som helt säger nej till parternas förslag. De anser att överenskommelsen på sikt kan öppna för gula fackföreningar och avtalsshoppning. Till Arbetsvärlden skriver partiet:

»Det får också en oproportionerligt och orättvist negativ effekt för fackföreningar utanför centralorganisationerna. Sammantaget gör det att vi inte kan ställa oss bakom parternas förslag. Dessutom är det tveksamt om förslaget löser situationen i Göteborgs hamn, den konflikt som föranlett förslaget.«

Läs mer:  Arbetsrättsforskare: »Öppnar för avtalsshopping«

Inlägget Alliansen vill se ytterligare inskränkning av strejkrätten dök först upp på Dagens Arena.

Övergiven glesbygd hotar både demokratin och ekonomin

Dagens Arena -

Stad och landsbygd glider allt mer isär, trots att de ekonomiska förutsättningarna för sammanhållning finns. Ojämlikhetens geografi förstärker också de politiska åsiktsskillnaderna.

Redan 2014 lanserade SvD:s ledarsida det laddade begreppet »no go-zoner« som nygammal beteckning för de områden som svensk polis klassar som särskilt utsatta för kriminella nätverk.

Det blev snabbt ett tillhygge i den politiska debatten, inte minst för främlingsfientliga partier och opinioner både hemma och utomlands.

Men en »no-go zone« kan också vara ett område som är särskilt utsatt för att staten har dragit sig tillbaka, vilket fått som följd att de som bor där upplever sig vara exkluderade från det politiska systemet och samtalet. Jag tänker på det när jag läser två nya LO rapporter som på olika sätt behandlar den geografiska ojämlikheten och de ökande klyftorna i dagens Sverige, där barn som växer upp några mil ifrån varandra, lever i helt olika verkligheter.

Tvärtemot vad många tror, möter glesbygdsbefolkningen och invånarna i de socialt mest belastade miljonprogrammen samma vardagsproblem.

I »Ojämlikhetens geografi« visar Sören Häggroth, statssekreterare i Finansdepartementet, att människors livsvillkor både i glesbygder och i socialt utsatta bostadsområden under de senaste decennierna har blivit sämre.

Tvärtemot vad många tror, möter glesbygdsbefolkningen och invånarna i de socialt mest belastade miljonprogrammen samma vardagsproblem i form av försämrad service inom vård, skola och omsorg, arbetslöshet, bostadssegregation och brist på framtidstro.

Så trots att Sverige idag är rikare än någonsin, kämpar många kommuner och bostadsområden i nedåtgående spiraler. I kommuner med stillastående eller minskande befolkning handlar det om att överhuvudtaget klara finansieringen av basala välfärdsfunktioner med ständigt krympande skatteintäkter.

Men även när det gäller politiska åsikter håller Sverige i allt snabbare takt på att falla isär.

I »Sverigedemokraterna i den svenska geografin« har rapportförfattaren Erik Vestin svårt att visa på samband mellan försämrade ekonomiska villkor, till exempel på grund av strukturell arbetslöshet, och SD:s exempellösa framgångar i landsbygdsområden.

Snarare än dålig ekonomi verkar det handla om åsiktsskillnader mellan landsbygd och stad som alltid har funnits där, men som nu negativt förstärks på grund av avfolkningen. Yngre personer med en mer liberal syn på flyktingpolitiken verkar välja att flytta till städerna, ibland känner de sig till och med tvingade att göra det.

De med en konservativ samhällssyn, ofta män, stannar istället kvar på landsbygden. Trenden påminner om den i USA, där Donald Trumps väljare ofta återfinns i den fattiga periferin, trots att de själva är medelinkomsttagare.

Sammantaget ger båda rapporterna en dyster bild av ett Sverige som blir allt mer splittrat, trots att de ekonomiska förutsättningarna för sammanhållning finns.

Ett land där den nationella politiken har dragit sig tillbaka och överlämnat åt människorna lokalt att hantera följderna av globalisering, digitalisering och urbanisering, Därför är den landsbygdsproposition som riksdagen klubbade igenom i förra veckan ett sent men viktigt steg på vägen att bryta denna utveckling.

Att det på sikt kan bli livsfarligt för både demokratin och Sveriges konkurrenskraft på världsmarknaden, behöver man inte vara nationalekonom för att begripa.

Inlägget Övergiven glesbygd hotar både demokratin och ekonomin dök först upp på Dagens Arena.

Rasismen mot min mamma visar att klass även fått färg

Dagens Arena -

Vi behöver en politik för personer som min mamma och alla andra utrikesfödda kvinnor som bär välfärden på sina axlar. Vi behöver inte mer av normaliserad rasism, skriver Teysir Subhi riksdagskandidat (Fi).

För några dagar sedan berättade min mamma något som kom att krossa mig helt. Hon har arbetat som undersköterska i snart 35 år och har uppmärksammat att de rasistiska kommentarerna från de anhöriga på boendet som hon arbetar på har ökat de senaste åren.

Några dagar tidigare hade en anhörig till en ny boende sagt att »sådana där« som min mamma inte ska ta hand om hennes förälder.

Jag har talat med många afrosvenska undersköterskor som alla vittnar om åtskilliga händelser där de blir kallade för apor eller att de är smutsiga. Boende som vägrar ta emot deras hjälp. I de flesta fallen tar cheferna avstånd från dessa uttalanden men kränkningarna tycks inte upphöra.

För ett år sedan uppmärksammade medier att många hemtjänstföretag i landet erbjöd möjligheten att välja bort personal med utländsk bakgrund. En direkt konsekvens av den rasism som min mamma och hennes arbetskamrater möter i sitt jobb.

Rasismen i arbetslivet tar sig många uttryck: allt från vardagliga kränkningar och trakasserier till lägre löner, sämre arbetsvillkor och i en del fall till att afrosvenskar nekas jobb.

Min mamma är en av få afrosvenskar som bor i bostadsrätt. Även i sitt eget hem blir hon föremål för rasism.

Diskrimineringen i arbetslivet går hand i hand med diskriminering på bostadsmarknaden och har lett till ett djupt segregerat samhälle där klass också fått en färg.

Vi ser vita, välbärgade områden å ena sidan och socioekonomiskt utsatta områden med många afrosvenskar och utrikesfödda å andra sidan.

Min mamma är en av få afrosvenskar som bor i bostadsrätt. Även i sitt eget hem blir hon föremål för rasism. För ett tag sedan flyttade ett ungt, vitt par in i samma bostadsrättsförening. De hade mött henne i tvättstugan och sagt att de inte vill ha »sådana som henne som granne«.

Hon hade stolt svarat att hon har bott i lägenheten i 38 år och att om de inte är nöjda så är det bara att flytta. Hon berättar för mig hur trött hon är på att räkna år och att samla svenskhetspoäng för att bevisa sitt värde.

När vi talar om segregation och integration måste vi också börja prata om den rasism som ligger till grund för de djupa klyftorna vi ser.

  • Vi måste prata om de vita inrikesfödda svenskarna som väljer att flytta från vissa områden för att de inte vill bo med folk som min mamma – en afrosvensk kvinna född i ett annat land.
  • Vi måste prata om de svenskar som inte vill att deras barn ska gå i samma skola som afrosvenska barn och nyanlända barn.

Min mamma var med och utvecklade kullagerindustrin i SKF, min pappa arbetade som hamnarbetare inom rederierna. Tillsammans var de med och byggde upp  vår välfärd.

Hela den politiska debatten kretsar just nu kring invandrare som problem. Vi ser det i Moderaterna Göteborgs valfilm som beskriver en stad som vuxit sig starkt utan arbetskraftsinvandring. En berättelse där mina föräldrars insats aldrig tycks ha existerat.

Min mamma som var med och utvecklade kullagerindustrin i SKF, min pappa som arbetade som hamnarbetare inom rederierna och deras italienska granne som arbetade inom fordonsindustrin. De som tillsammans var med och byggde upp den välfärd vi känner till i Göteborg idag.

Vi ser en normalisering av rasismen i hela Sverige.

Vi behöver mer än någonsin en politik för social rättvisa, feminism och antirasism. Vi behöver en politik för personer som min mamma och alla andra utrikesfödda kvinnor som bär välfärden på sina axlar.

Teysir Subhi är riksdagskandidat (Fi) och lärare

Inlägget Rasismen mot min mamma visar att klass även fått färg dök först upp på Dagens Arena.

Göran Färm: En levande landsbygd behöver mer än grönska

Dagens Arena -

Om urbaniseringens starka krafter ska balanseras måste landsbygdens utveckling bygga både på gröna näringar och gruvor, skriver Göran Färm.

Landsbygdspolitiken i Sverige har åsidosatts i många år. Nu verkar det ha vänt. Regeringens förslag till ny landsbygdspolitik har röstats igenom och borgar för genomslag för en förändring.  Frågan är om det räcker.

För några år sedan verkade alla partier helt upptagna med att nå ut till de växande större städernas väljare.

Idag uppmärksammas landsbygd och mindre tätorter mera i spåren av den internationella debatten. Det chockade många att Trump kunde segra i presidentvalet i USA utan att vinna en enda storstad och att britterna mot en 60-procentig ja-majoritet i London kunde rösta nej till fortsatt EU-medlemskap.

Bred politisk enighet i landsbygdskommittén följd av en bra regeringsproposition gör att en  första förutsättning verkar på väg att bli uppfylld – landsbygdens villkor diskuteras mycket mera än tidigare.

Vid nyligen avhållna Vadstena Forum diskuterade forskare »Visioner för landsbygden« med politiker och tjänstemän. Och just visionerna skapar fortfarande frågetecken om vägen framåt.

Vissa driver på för en konsekvent grön politik med ett »jordcentrerat tänkesätt« för att skapa regenerativa lokalsamhällen med tydligt motstånd mot sådant som flyg, breddturism, industri och gruvdrift.

Vi ser hårda konflikter runt investeringar i vatten- och vindkraft, strid om förnyat miljötillstånd för flygplatsprojektet i Sälen mm.

Samtidigt som övergripande miljöintressen talar både för vindkraft och t ex utvinning av de innovationskritiska mineraler som behövs för utveckling av bl a den nya batteriteknik som krävs för att göra oss oberoende av fossila bränslen, gör lokala intressen ofta motstånd mot nödvändiga investeringar.

Nordiska Rådets Nordregio-rapport 2018 pekar på att Sverige ligger långt efter främst Norge, men också Finland, vad gäller befolkningens geografiska fördelning.

Skillnaden är framförallt att Norge under lång tid har vågat gripa in klart mera kraftfullt i den regionala utvecklingen.

I Sverige väntas 80 procent av befolkningsökningen framöver, med Umeå som enda undantag, koncentreras till de tätbefolkade delarna från Stockholmsområdet och söderut. Norge visar en betydligt mer spridd fördelning av befolkningstillskottet.

Skillnaden är framförallt att Norge under lång tid har vågat gripa in klart mera kraftfullt i den regionala utvecklingen och att man använder mer kraftfulla ekonomiska styrmedel.

Det handlar om förmånliga skatteregler för företag som investerar i forskning, vilket har gynnat regionerna, att staten delar med sig av skatteinkomsterna från regionalt baserad energiproduktion och att man erbjuder lägre sociala avgifter.

I de nordiska EU-länderna oroar också bantningen av EUs landsbygdspolitik, den konstruktiva delen av den gemensamma jordbrukspolitiken. I strid med i varje fall Sveriges intentioner ledde den senaste budgetreformen till större nedskärningar i stöden till landsbygdsutveckling än till produktionsstöden.

Regeringens förslag till ny landsbygdspolitik, som röstades igenom i riksdagen den 7 juni,  är helt klart ett stort steg i rätt riktning.

Frågan är om det kommer att räcka för att balansera urbaniseringens starka krafter utan mer kraftfulla ekonomiska styrmedel och en utvecklad – inte nerbantad – europeisk politik för landsbygdsutveckling.

Hittills har EU-politiken inte bara lidit brist på resurser, utan också ofta varit alltför jordbruksinriktad.

Framöver borde den bygga mera på att forma en diversifierad ekonomi på landsbygden och i de mindre städerna.

Då krävs också att dessa områden själva accepterar en diversifierad utveckling, som bygger på både industri och turism, som t o m kan kräva gruvor och flyg, och på en kraftfull utveckling av de gröna näringarna.

Inlägget Göran Färm: En levande landsbygd behöver mer än grönska dök först upp på Dagens Arena.

Inte konstigt att klassamhället får oss att må dåligt  

Dagens Arena -

Samhällen med stora klyftor har en större andel av människor med ångest och depressionssymptom. Men maktlösheten kan brytas.

Kate Pickett och Richard Wilkinson har en unik fingertoppskänsla för tidens stora frågor. När de båda författarna och forskarna släppte The Spirit Level (Jämlikhetsanden) 2009 blev boken – sprängfylld med forskning, argument och statistik – bränsle till en ny debatt om hur ekonomisk och social jämlikhet gynnar alla.

I The Inner Level – How More Equal Societies Reduce Stress, Restore Sanity and Improve Everyone’s Well-being, som släpptes i torsdags, vänder författarna blicken inåt. Till hur vi mår, och till strukturerna och villkoren som omger oss.

Slutsatsen är att samhällen med stora klyftor har en större andel människor som lider av ångest- och depressionssymptom.

Materiella villkor är en av de viktigare förklaringarna till att så många mår så dåligt, förklarar Wilkinson och Pickett. När samhället dras isär, klyftorna mellan förmögen och fattigas vidgas, förväntas var och en av oss att bli vår egen.

Som om det sitter en glaskupa över var och en av oss – på bostadsmarknaden, på arbetsmarknaden och i våra huvuden. Klassamhället ristar inte bara in sociala och ekonomiska motsättningar människor emellan. Det får oss också att må dåligt.

Sverige är inget undantag.

Enligt färsk statistik från Socialstyrelsen har den psykiska ohälsan bland unga vuxna, 18-24 år, ökat med närmare 70 procent det senaste decenniet. Närmare var femte svensk har »nedsatt psykiskt välbefinnande«, enligt Folkhälsomyndigheten. Och den med ”mild till måttlig psykisk ohälsa” löper dubbelt så stor risk att bli arbetslös eller hamna i fattigdom, enligt OECD.

Mind, en ideell förening som arbetar för psykisk hälsa, lyfter i sin nysläppta rapport behovet av en strukturell lins för att förstå vad som pågår i våra huvuden. Rapporten konstaterar att det »finns en tendens att individualisera dåligt mående, det vill säga att försöka hitta lösningarna hos individen«.

Enligt Mind måste vi förstå samhället för att kunna komma åt den psykiska ohälsans orsaker:

»Det har skett en förändring i vad vi kan kalla bakgrundsfaktorer och livsförutsättningar, exempelvis i skolsystemet, på arbetsmarknaden, genom den ökade digitaliseringen, individualisering…«

Nyckeln till psykiskt välmående är därmed reformer som ger människor mer makt.

Alltför många av det nya klassamhällets barn växer upp med en klump i magen, kliver in i samhället med svarta moln över sig. Den psykiska ohälsan borrar in sig i våra medvetanden, gör oss ensamma fastän så många lider.

Något måste göras.

Å ena sidan handlar det om att identifiera, förstå och behandla psykisk ohälsa. Men lika viktigt är det att angripa orsakerna. För om det till stor del är stora klyftor som får så många att må så dåligt är det förstås där vi måste börja. Vi behöver ställa en diagnos på klassamhället.

Just därför är Wilkinson och Picketts The Inner Level så viktig. Författarna argumenterar för att känslan av otillräcklighet, maktlösheten över tillvarons konturer, göder stressen och pressen. Ger ångesten näring. Nyckeln till psykiskt välmående är därmed reformer som ger människor mer makt. I en intervju för The Guardian lyfter Wilkinson och Pickett jobbet som den viktigaste arenan och föreslår att en större andel av företagens vinster ska gå till gemensamma behov.

Det behövs helt enkelt en renässans för idéer om hur vi organisera samhället jämlikare och bryta maktlöshetens förbannelse. Men då måste insikten om att strukturer och materiella villkor speglar vår psykiska hälsa också få konsekvenser för debatten. För politikens riktning.

Först då kanske vi både vågar prata om hur vi faktiskt mår – och tillsammans göra något åt det.

Inlägget Inte konstigt att klassamhället får oss att må dåligt   dök först upp på Dagens Arena.

Guide: Det här vill du inte missa under Järvaveckan 2018

Dagens Arena -

Järvaveckan drar igång på lördag. De som spådde Järvaveckans död får kanske tänka om, för tre år in är politikerveckan större än någonsin. Dagens Arena guidar till några av de mest intressanta punkterna på programmet. 

På lördag går startskottet för Järvaveckan: För tredje året i rad blir det nio dagar med politiken i blickfånget. Varje år har den »alternativa Almedalsveckan« ökat sina besökssiffror och engagemanget från politiker och andra aktörer. Målsättningen i år är att tredubbla besökarantalet.

Och kanske är det valåret 2018 som förutsättningarna finns:

  • För första gången är alla partiledarna på plats. År 1 var Miljöpartiets Gustav Fridolin enda partiledare som gästade. 2017 kom alla partiledare utom Ebba Bush Thor (KD), som då var föräldraledig. Valåret till ära tackar ingen nej.
  • Sedan den 6 juni har evenemanget synts över hela Stockholm genom kampanjen »Din röst räknas«, som översatts till fyra språk och som arrangören hoppas kommer nå 1,5 miljoner människor. Dessutom tolkas partiledarnas tal direkt på arabiska, somaliska och engelska via en webbsändning.
  • Och inte att förringa – i år ser vädret ut att bli varmt och soligt så gott som alla dagar.

Men utöver punkterna ovan så finns det ett gediget och riktigt intressant program som såklart kommer att dra publik. Sju scener ska fyllas i nio dagar!

Dagens Arena har plockat ut sex av de arrangemang som vi tror kan vara extra spännande.

1. FN:s utvecklingsprogram UNDP om vikten av inkludering för att nå de globala målen för hållbar utveckling. Inte bara ett engagerande ämne utan också med en kreddig panel med diplomaten och tidigare utrikesminister Jan Eliasson och Hanna Nelson, från Agenda 2030-delegationen.
Var: Lördag 9 juni, seminariescen 4
När: 16:00 – 17:00
Arrangör: UNDP

2. I området kring Järva är folkhälsan sämre än i resten av Stockholm. Medellivslängden är lägre än snittet i Stockholm, och dubbelt så många kvinnor drabbas av hjärtinfarkt här jämfört med i Vaxholm. Hur kan den nära vården i Järva och andra förorter utvecklas för att möta medborgarnas behov och bidra till jämlik hälsa? Det diskuterar Vårdförbundets ordförande Sineva Ribeiro tillsammans med andra som arbetar för kvinnors hälsa och lokalpolitiker från Rinkeby.
Var: Söndag 10 juni, seminariescen 2
När: 17:00 – 18:00
Arrangör: Vårdförbundet

3. Märkligt nog kryllar inte Järvaveckan av tech-företag som lobbar för att framtiden finns inom den digitala världen. När en så övervägande majoritet av det som arrangeras under veckan handlar om jobb och entreprenörskap så hade det gott kunnat vara några fler it-bolag på plats. Fastighetsägarna i Stockholm lyckas med kombinationen:  Tech-jobb i fastighetsbranschen, och pratar med Microsoft, Urban ICT Arena och Locallife.
Var: Måndag 11 juni, seminariescen 2
När: 17:00–18:00
Arrangörer: Fastighetsägarna Stockholm

4. Våldet i förorten är en fråga som sedan starten av Järvaveckan har berört och engagerat Järvaborna. »Rinkebymiljarden – våldet i Orten och hur man kan bryta det« diskuterar långsiktiga strategier för att bryta våldet och hur man kan skapa social hållbarhet. Medverkar gör bland andra Ingvar Nilsson, nationalekonom som i 35 år har arbetat med utanförskapets ekonomi, tidigare polis Gunnar Appelgren med erfarenheter med att ta ner Södertäljenätverket, och Järfällapoeten Aiman Jihar.
Var: Tisdag 12 juni, seminariescen 1
När: 16:00 – 17:00
Arrangör: Magelungen Utveckling AB.

5. Tidigare statsminister Fredrik Reinfeldt och journalisten och författaren Kajsa Ekis Ekman deltar båda i en debatt om tekniken och jobben – kan det bli bättre? Utgångspunkten är att vartannat jobb i Sverige kommer att automatiseras inom 20 år. Frågeställningen är Behöver vi acceptera att framtidens arbetskraft är robotar?
Var: Torsdag 14 juni, utanför seminarium 6
När: 16:00 – 17:30
Arrangör: Ericsson

6. Samhällsengagemanget bland unga är större än på länge. Samtidigt visar studier att unga har tappat förtroendet för demokratin. Därför har Youth 2020 startats.  Här presenteras vad de kommit fram till och kraven som de ställer på nästa regering.
Var: Fredag 15 juni, seminariescen 4
När: 18:00 – 19:00
Arrangör: Youth2020

Läs hela programmet här

Värt att notera är att bland andra MTR är på plats för att rekrytera nytt folk och att Miljöpartiet väljer att hålla sitt ekonomiska seminarium under Järvaveckan, istället för på Almedalen.

Alla dagar har olika teman och avslutas med att partiledarna för de åtta riksdagspartierna, plus Feministiskt initiativ talar. 19:00 – 19:45 på stora scenen.

Lördag 9 juni: Tema: Jämlikhet och jämställdhet. Feministiskt initiativs Gita Nabavi talar.
Söndag 10 juni: Tema: Hälsa och omsorg. Liberalernas Jan Björklund talar.
Måndag 11 juni: Tema: Företagande och entreprenörskap. Centerpartiets Annie Lööf talar.
Tisdag 12 juni: Tema: Integration och migration. Kristdemokraternas Ebba Busch Thor talar
Onsdag 13 juni: Tema: Skola och utbildning. Miljöpartiets Gustav Fridolin talar
Torsdag 14 juni: Tema: Arbetsmarknad och etablering. Moderaternas Ulf Kristersson talar.
Fredag 15 juni: Tema: Delaktighet och valdeltagande. Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson talar
Lördag 16 juni: Tema: Bostad och stadsmiljö. Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt talar.
Söndag 17 juni: Tema: Trygghet och insatser. Socialdemokraternas Stefan Löfven talar.

 

Inlägget Guide: Det här vill du inte missa under Järvaveckan 2018 dök först upp på Dagens Arena.

Äntligen skådas slutet för Svenska Akademien

Dagens Arena -

Låt Nobelpriset i litteratur i stället fördelas ut till de tiotusentals kulturarbetare som under knappa förhållanden berikar det verkliga kulturlivet för miljontals uppskattande medborgare skriver Anders Bergman, tidigare journalist på Sveriges Radio.

Vid utdelningen av Nobelpriset i litteratur för snart tjugo år sedan blev journalisten Gert Fylking riksbekant när han vid presskonferensen utropade »Äntligen« när Horace Engdahl högtidligen offentliggjorde pristagaren. Det var en ironisk kommentar till att många pristagare var helt okända för de flesta. Äntligen kan även vi utropa Äntligen! Nu har vi fått en inblick i hur akademien har fungerat bakom de fisförnäma fasaderna.

Det är egentligen obegripligt att en sådan penningstinn och betydelsefull institution kan ha överlevt under alla dessa år med sina uråldriga regler och värderingar.

En slags kulturelitens slutna bastion av grånade medlemmar som på livstid bl a har ansvar för vilka kulturutövare som är värda att belönas med mångmiljonbelopp och hur vi ska tala och skriva. Många av de aderton ledamöterna verkar inte ens kunna stava till ord som ansvar, självinsikt och än mindre självkritik.

Det är ytterst förvånande att en sådan sekt för inbördes beundran kan ha tillåtits leva ett så slutet liv under flera hundra år när det omgivande samhället i övrigt drastiskt har förändrats till öppenhet och offentlighet.

Det är också anmärkningsvärt att Akademien hittills har kunnat undgå den mediala granskning som alla andra samhällsaktörer är utsatta för. Till slut hamnade ändå stolligheterna i offentlighetens ljus.

Kulturjournalisterna i de stora riksmedierna vaknade helt plötsligt och förfasar sig nu över akademiledamöternas excesser och obskyra beteenden, efter att tidigare faktiskt varit med om att skapa den oförtjänta gloria som funnits runt denna Akademi.

I över tvåhundra år och fortfarande, har Akademien kunnat verka i slutna rum och i största hemlighet. Aderton edsvurna har skapat sig alldeles egna privilegier, oskrivna regler, privata utsvävningar och översitteri som ett slags kulturens bolagsdirektörer. Det säger en del om deras kompetens för uppdraget.

Äntligen kan vi förhoppningsvis nu få se nya ledamöter i akademien vars kulturgärning sätter nya avtryck även utanför Börshuset och Gyldene Freden i Gamla stan.

Men efter de många ofrånkomliga och obarmhärtiga avslöjanden som nu radats upp den senaste tiden är det än en gång dags att ropa Äntligen! Äntligen har den föråldrade kulturinstitutionens liv och leverne obarmhärtigt kommit i dagens ljus.

Äntligen har vi fått en inblick i vilken organisationskultur inom råder inom svensk kulturs viktigaste flaggskepp.

Äntligen kan vi förhoppningsvis nu få se nya ledamöter i akademien vars kulturgärning sätter nya avtryck även utanför Börshuset och Gyldene Freden i Gamla stan och ger begreppet ”svensk kultur” en ny och modernare innebörd.

Nu återstår att dra nödvändiga slutsatser av det som kommit fram. Nu är de numrerade nubbeglasens tid förbi. Nu bekräftas den s k Strindbergsfejden 1910 då August Strindberg beskrev akademin som »en löjlig institution, sammansatt av aderton goda vänner som själva rekrytera kretsen«. Självaste Kungen har ju redan agerat som beskyddare/förmyndare och petat i de uråldriga stadgarna. Men det är förstås helt otillräckligt.

Nu måste den offentliga insynen i Nobelstiftelsen öppnas på vid gavel, både i den stinna aktieportföljen på nästan 5 miljarder och i fastighetsinnehavet på Östermalm och i Paris.

En årlig utdelning kan i stället fördelas ut till regionerna runt om i landet där tiotusentals kulturarbetare under knappa förhållanden berikar det verkliga kulturlivet.

En årlig utdelning kan i stället fördelas ut till regionerna runt om i landet där tiotusentals kulturarbetare under knappa förhållanden berikar det verkliga kulturlivet för miljontals uppskattande medborgare. Då kan, efter nästan 250 år, Den Nya Svenska Akademiens anseende återupprättas. En tidsenlig och öppen samhällskritisk kulturbärare, en spjutspets in i samhället. Äntligen!

Anders Bergman är skribent och tidigare journalist på Sveriges Radio

Inlägget Äntligen skådas slutet för Svenska Akademien dök först upp på Dagens Arena.

Svagt säkerhetstänkande bäddade för IT-skandalen

Dagens Arena -

Att så många, så länge, i flera olika samhällsfunktioner samtidigt varit så handfallna rörande Transportstyrelsens olagliga upphandling ska läsas som att det inte handlar om tabbar, utan om ett systemfel.

Det har funnits en väldig naivitet i IT-säkerhetsfrågor hos regeringar och offentliga myndigheter.

Poängen med riksdagens konstitutionsutskotts (KU) granskning av Transportstyrelsens olagliga upphandling av IT-tjänster är inte att några enskilda statsråd prickas för försumlighet att informera, utan att rimligtvis ingen längre kan blunda för vidden av de här säkerhetsproblemen.

Att så många så länge i flera olika samhällsfunktioner samtidigt varit så handfallna ska läsas som att det inte handlar om tabbar, utan om ett systemfel.

Riksrevisionen påtalade för sex år sedan att många myndigheter bara använder priset som enda mål vid upphandlingar och att de därmed är sårbara ur säkerhetssynpunkt.

Och när IBM – som i fallet med Transportstyrelsen – lägger en offert om att stora delar av IT-driften ska skötas av personal från Ungern, Tjeckien, Rumänien och Serbien ser företaget förstås också bara på kostnadssidan. De ska tjäna pengar, samhällsansvar är inte deras bord.

Vi uppfattade det inte som att det fanns ett problem med att outsourca till ett annat land, bekände den tidigare generaldirektören Staffan Widlert när han hördes av KU tidigare i vår.

Han medgav att han varit naiv i säkerhetsfrågor.

Fast han var nog inte ensam om det. Widlert påstod i KU att säkerhetspolisen för sju år sedan rått honom att prata så lite som möjligt internt om de känsliga uppgifter som fanns, att dessa borde hanteras efter principen att »gömma nålen i höstacken«.

Idag gör nog de flesta av oss en annan och allvarligare bedömning av säkerhetsläget.

KU har funnit ett slags stuprörstänkande i regeringskansliet, att det ena statsrådet inte talar med det andra.

Det dröjde emellertid veckor och månader innan statsminister Stefan Löfven fick information om vad som skett på Transportstyrelsen, vilket är orimligt.

Att alla hade fullt upp att göra med den stora flyktingvågen, som samtidigt nådde sin kulmen, är ingen ursäkt.  KU har funnit ett slags stuprörstänkande i regeringskansliet, att det ena statsrådet inte talar med det andra.

Men vad kan en regering göra, som får reda på att någonting tokigt håller på att ske på en myndighet?

Egentligen kan en regering bara ge allmänna direktiv, men man kan inte gå in och upphäva också konstiga beslut som en myndighet fattat. Det är en viktig princip i vår grundlag att verken ska vara självständiga.

Men kunde inte Transportstyrelsen själv slagit larm till regeringen att man legalt och tidsmässigt hamnat i en knipa? Kanske, även om information till regeringen aldrig fritagit Transportstyrelsens ledning från dess ansvar för den olagliga outsourcingen.

Återstod bara en regerings enda verkliga maktmedel, att ge den nya generaldirektören Maria Ågren sparken.

Informationsrutinerna har brustit.

Men det får inte skymma sikten för det verkliga problemet – det gemensamma ansvar som Alliansregeringen och de rödgröna har för att de år efter år har negligerat varningsord från Riksrevisionen och Säpo om säkerhetsriskerna med outsourcing av IT-drift.

Inlägget Svagt säkerhetstänkande bäddade för IT-skandalen dök först upp på Dagens Arena.

Det krävs mod att våga fråga utanför dejtingapparna

Dagens Arena -

Jag har aldrig frågat någon på dejt verbalt. Jag klarar inte av att flirta utanför dejtingappar. Risken att bli avfärdad är ju för stor, skriver Tanvir Mansur i den här krönikan om en kväll i New York när han utmanade sin rädsla. 

När jag bodde i New York i höstas pratade jag med många om hur de reagerar på att bli avfärdade. Det är vanligt att bli ledsen och sårad. Därför svarar en del med förakt.

Men de flesta jag pratade med förklarade på olika sätt att det alltid kommer finnas fler fiskar i stadens förorenade floder. Det är bara att sätta sig upp på hästen igen.

Jag och en kompis skulle gå på bio på centrala Manhattan. Innan filmen startade gick jag iväg för att beställa kaffe. Jag måste ha koffein när jag kollar på film, annars somnar jag. Vem kan egentligen sitta vaken i ett mörkt rum i tre timmar? Betyder det här att jag börjar bli gammal? Hursomhelst, jag gick mot biografens bar. Den hade svartvita plattor på golvet, och små gröna bås som stod helt tomma. Bartendern hade en vit skjorta med en svart fluga.

»Wow, it’s really not crowded in here«, skämtade jag. Hon log och svarade: »What do you mean? The place is packed!«.

Jag skrattade. Hon skrattade. Vi pratade om filmen som jag var på väg till. Hon ville också se den. Ett äldre par kom in, men vände lika snabbt. »I guess I scared them away«, sa jag. »Yeah, stop doing that or they’ll all leave«, svarade hon.

Vi skämtade med varandra ett tag. Våra ögon släppte nästan aldrig taget om varandra. Som starten på en romcom. Jag tog mitt kaffe och gick in i salongen. Under filmen insåg jag att jag kanske borde bjudit henne på dejt? Jag har aldrig gjort nåt sånt.

Jag började fila på manuset över vad jag borde ha sagt. Att hon är söt? Att hon fick mig att skratta? Att jag är en osäker liten pojke som inte kan prata med folk utan min smartphone?

När filmen tog slut lämnade jag biografen med min vän. Jag missade min chans. Men han fick mig att gå in till baren igen.

När filmen tog slut lämnade jag biografen med min vän. Jag missade min chans. Men han fick mig att gå in till baren igen. Plötsligt fick jag stöd och bättre självförtroende. Den här gången stod fem personer där inne. Bartenderns kollega hade gjort henne sällskap.

Var jag verkligen på väg att fråga henne på dejt framför en massa andra människor? Hjärtat slog snabbare.

»Oh, you’re back? How was the movie?«, frågade hon. Jag visste inte vad jag skulle svara. Adrenalinet gjorde mig bara mer nervös. Eller så var det allt koffein.

»It was really good!”, svarade jag och fortsatte: »You should see it some time.«

”Yeah, I’d like that.«

Pinsam tystnad. Jag fick panik. Ville springa iväg.

Jag kände hur orden snubblade över min tunga när de lämnade min mun. Jag sade:

»So, I felt we had a pretty good vibe. So I was wondering, like, if you’d want to go out with me some time?«

Hennes ansikte bytte inte färg. Hon rodnade inte ens. Hennes svar var ett självsäkert:

»I’m flattered, but… I have a girlfriend«.

Jag visste att det var en dålig idé! Varför valde jag att lämna apparna?!

»“Oh«, fick jag ur mig och började le. »Cool…I guess you’ll just have to take it as a compliment.«

»Yeah, I mean, you’re a good-looking guy and all…«, jag stoppade henne innan hon hann be om ursäkt för att hon avvisar mig.

»Uh, yeah it was nice meeting you!«, ropade jag stressat.

»What’s your name?«, frågade hon och sträckte ut sin hand.

»Tanvir!«, svarade jag och räckte fram min hand, även om det kändes som att jag lämnade över en bit av mitt hjärta.

»Nice to meet you, Tanvir. I’m Erica.«.

»Well, you have a nice day, Erica!«, avslutade jag med ett leende. Och det kändes som att mina fötter började springa från baren snabbare än min kropp kunde hänga med.

Utanför kunde jag inte sluta skratta. Det var pinsamt, men också viktigt att gå igenom. För ju oftare vi vågar fråga, desto mer kommer vi bli avvisade. Och det är inget fel med det.

Men ju bättre vi blir på att hantera avfärdanden som en del av livet, desto lättare blir det att backa från en person som tackar nej.

Inlägget Det krävs mod att våga fråga utanför dejtingapparna dök först upp på Dagens Arena.

Arbetarrörelsen saknas i utställning om kampens historia

Dagens Arena -

Historiska museets utställning »100 % kamp – Sveriges historia« handlar om de många rättighetskampernas Sverige men innehåller så gott som ingen arbetarkamp, istället ligger fokus på individ och minoriteters kamp mot majoritetssamhället. 

100 % kamp – Sveriges historia är en av Historiska museets utställningar och beskriver de många rättighetskampernas Sverige. Men en kamp fattas – arbetarrörelsen. Något som kulturskribenten Ola Wong var först med att kommentera i torsdagens SvD Kultur.

Utställningen berättar om »människor som har tagit strid för sina och andras villkor. Människor som kämpat för rätten att leva, bo och älska på lika villkor oavsett funktionsförmågor, sexuell läggning, tro, kön, klass eller ursprung.«

Men trots att Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek hjälp till med och stöttat produktionen så berörs knappt arbetarnas kamp. Rösträtten noteras, men inget nämns om föreningsfrihet, kollektivavtal eller arbetstidsreglering.

Av utställningens 22 informationstavlor återfinns ordet »arbetarrörelse« inte en enda gång, istället har de namn som »crossdressing«, »språk och identitet« och »aborträtt«.

Av de 24 personer som presenteras med bild och text presenteras ingen som viktig för arbetarrörelsen, däremot finns tre personer kopplade till kampen för rätten till teckenspråk.

Mikael Eivergård är institutionschef på Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, han tycker inte att det stämmer att arbetarrörelsen inte är representerade på utställningen.

– Denna gång står inte arbetarrörelsen i centrum. Kamp är inte bara arbetarhistoria, andra historier finns också. Men abortfrågan rörde framförallt arbetarklassen kvinnor, de drabbades hårdast. Lika så var det med steriliseringen. Arbetareperspektivet finns där.

Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek har bistått med material och innan Mikael Eivergård blev institutionschef på Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek så jobbade han tillsammans med projektledaren Anna Furumark med att skapa utställningen.

Anna Furumark kallar det en »processutställning« – den har ställts ut på Sundsvalls museum och vandrar sedan november runt till olika museum i landet. Varje plats har haft lite olika vinklar och fokus. I Sundsvall var en portion av utställningen dedikerad till Ådalen och strejken som ledde till att militären kallades in och sköt mot demonstranter.

– Den mer traditionella historien om herrar som burit fanan högt finns redan representerad och vi har 600 arbetslivsmuseum och alla de handlar om manlig industrihistoria och det finns ingenting om hembiträden eller städerskor, då kan vi göra en vandringsutställning som lyfter arbetarklass som är riktigt utsatt. Sedan är det mycket om HBTQ- och funkiskamper, de är de två stora spåren.

Den arbetarklass som är riktigt utsatt säger du, men klassperspektivet nämns inte i sammanhanget om abort eller tvångssterilisering heller. 

– Jodå vi nämner det hela tiden – att den som är mest ekonomiskt utsatt är den som råkar mest illa ut. Om du har pengar så kan du resa iväg och göra en abort, men det har du ingen chans till om du är fattig. I utställningen står det om personer som till exempel kämpar för att deras barn inte ska steriliseras och det är ju bara människor som är ekonomiskt utsatta, säger Anna Furumark.

Hon hade inte velat ha gjort utställningen annorlunda, men hade gärna sett mer om kvinnors myndighetskamp och ogifta mödrars situation genom historien.

Fredrik Egefur, doktorand i historia vid Lunds universitet, har själv inte sett utställningen men säger att det är viktigt att porträttera arbetarrörelsen för att förstå var dagens rättigheter kommer ifrån och kanske kunna lära sig av de striderna idag när många av de rättigheterna tas för givet.

– Med något undantag så är alla de rättigheter vi har idag något som arbetarrörelsen har drivit igenom. Reglering av arbetstiden, skyddslagstiftning, rätten att organisera sig, garantipension, semester. I en tid då flera av rättigheterna på arbetsmarknaden håller på att luckras upp så är det jätteviktigt att veta vilka som har stridit för vissa frågor.

– Det är ett vanligt sätt numera att man försöker se till individen och till olika minoritetsgrupper, men att beskriva Sveriges historia under 1900-talet är fullkomligt orimligt om man inte också ser till arbetarrörelsens strukturella kamp. Det var ett enande i en rörelse som gav resultat.

Inlägget Arbetarrörelsen saknas i utställning om kampens historia dök först upp på Dagens Arena.

Svårförklarade skillnader i SD-röster mellan Norrland och Skåne

Dagens Arena -

Stödet för SD kopplas ofta till ekonomisk status och geografi, men sanningen är mer svårfångad. Det menar Erik Vestin i en av två nya rapporter från LO som tar sig an frågorna om skillnader i livsvillkor och partisympatier mellan stad och landsbygd.

I dag röstar riksdagen om propositionen »En sammanhållen politik för Sveriges landsbygder« – ett förslag som knappt alls har fått någon uppmärksamhet. Kanske delvis på grund av att det idag också fattas beslut om de betydligt mer omtvistade förslagen om att införa ett vinsttak i välfärden och att ge en ny chans att få stanna i Sverige till 9 000 ensamkommande unga från Afghanistan.

Men om man ska tro Centerpartiets riksdagsledamot Peter Helander så kan bristen på uppmärksamhet ha att göra med bristen på innehåll.

– Nu ska vi rösta om en mening med ett mål som är ungefär som fred på jorden, sa han under ett LO-seminarium på torsdag morgon.

Under seminariet diskuterades glesbygdspolitik utifrån två nypublicerade LO-rapporter om skillnader mellan stad och land för dels människors livsvillkor, dels vad gäller stödet för Sverigedemokraterna.

Både Sören Häggroth, författare till »Ojämlikhetens geografi« och tidigare statssekreterare, och Peter Helander var överens i sin besvikelse över regeringens förslag till landsbygdspolitik.

– Jag hade förväntat mig mer av regeringen. Vi i Landsbygdskommittén föreslog nedskrivning av studielån och differentierade arbetsgivaravgifter, som man har i Norge, sa Sören Häggroth.

Siffror visar att år 2040 kommer 86 procent av Sveriges befolkning att bo i någon av storstadsregionerna eller tätbyggda regioner nära en större stad.

– Det här har stor betydelse, inte minst för hur de politiska prioriteringarna kommer att se ut, sa Sören Häggroth som nämnde stora investeringsbehov i de urbana områdena och ytterligare skillnader i skatteintäkter mellan stad och landsbygd.

De som växt upp på landsbygd och bor kvar där är mer flyktingkritiska än de som flyttat till städer.

I dag skiljer sig kommunalskattenivån med i snitt 5 kronor mellan kommunerna i Norrlands inland och några av Sveriges rikaste kommuner som Täby och Danderyd. Som många tidigare varnat för finns en smärtgräns i hur mycket glesbygdskommuner med dålig ekonomi kan höja skatterna, men även om staten skulle skjuta till pengar för att hindra sådana skattehöjningar framöver kommer det stora problemet med personalförsörjning att bestå, menar han.

– Det är dags att vi börjar prata om det här, sa Sören Häggroth.

Han konstaterade också att EU:s landsbygdspolitik knappast har bidragit till att minska klyftan mellan städer och landsbygd.

Erik Vestin, doktorand i statsvetenskap som skrivit den andra av LO-rapporterna – »Sverigedemokraterna i den svenska geografin« – har granskat om skillnaderna i vilket parti man röstar på har ökat mellan stads- och landsbygdsbor. Det visar sig att kopplingen mellan boendeort och röstning är mer eller mindre oförändrat de senaste 50 åren.

– Skillnaden i det politiska stödet mellan städer och landsbygd ökar inte generellt – men den ökar när det gäller stödet till SD, sa Erik Vestin, doktorand i statsvetenskap under sin presentation.

En utveckling är samtidigt att MP, KD och L har blivit mer urbana partier, medan V och S blivit mer rurala i sitt väljarstöd.

Erik Vestin har försökt koppla stödet för SD till ekonomiska klyftor, som i sin tur hänger ihop med att bo antingen i stad eller i landsbygd. Men den kopplingen visade sig inte vara helt självklar att göra.

– De som växt upp på landsbygd och bor kvar där är mer flyktingkritiska än de som flyttat till städer. De som flyttat från stad till landsbygd är mer flyktingkritiska än de som bor kvar i staden, sa Erik Vestin.

Det här sambandet mellan attityder till flyktinginvandring och bo i stad eller på glesbygd, kan hänga samman med att personer med mer liberala åsikter i bredare bemärkelse oftare är de som flyttar till större orter, menade doktoranden.

Däremot finns mer svårförklarade geografiska skillnader i stöd för SD, som att invånare i Norrland – som på många håll drabbas av utflyttning och ekonomisk nedgång då gamla näringar försvunnit – röstar i så pass liten utsträckning på SD, medan partiet har sitt starkaste stöd i Skåne. Försök att förklara det här handlar bland annat om att fascistiska partier hade stort stöd i Skåne på 1930-talet, och för Norrlands del om att där har saknats adel och andra högre samhällsklasser.

Löftet om självförverkligande och valfrihet – det finns inte på landsbygden.

Även Po Tidholm, författare och journalist med landsbygdsfrågor som sitt huvudområde, tror att förklaringen ligger i en homogen arbetarklassbefolkning i Norrland. Däremot kan S inte räkna med att behålla så stort stöd som de har haft hittills bland Norrlands invånare.

– Socialdemokraterna får stå till svars för det man är besviken över. Jag tror att vi ser en eftersläpning i Norrland, och att SD-stödet kommer öka. 2014 års valresultat för SD på riksnivå kommer vi se bland norrländska väljare i årets val, sa han.

En förklaring till att landsbygdsinvånare känner sig så övergivna i dag är, enligt Po Tidholm, att de inte omfattas av vad han kallar »det moderna löftet«

– Självförverkligande och valfrihet, bättre service – det finns inte på landsbygden. Det har inte öppnat ett enda nytt apotek och de som finns har sämre öppettider idag, sa Po Tidholm.

Han menar också att hela bilden av en grönomställning målas i urbana färger, med bilfria gator och subventionerade elcyklar – en tillvaro som är riktigt positivt för stadsbon, men saknar motsvarighet för landsbygdsbon.

Värt att komma ihåg när landsbygdsfrågor diskuterats är att skillnaderna inom kommuner ofta är större än mellan kommuner, påpekade Peter Helander (C ).

– Vi kan ta Malungs kommun som exempel: Sälen går som tåget – men i tätorten Malung bommar butiker igen, sa han.

Po Tidholm replikerade senare på det exemplet med skillnaden mellan Sälen och Malung:

– Det är för att den ena förmår leva upp till den urbana medelklassens förväntningar av vad landsbygden bör vara och den andra gör inte det, sa han.

Enligt Po Tidholm har det han kallar konkurrenspolitiken mellan kommuner lett till en destruktiv utveckling där kommuner satsar miljontals kronor för att verka attraktiva för potentiella inflyttande personer och företag, och där de inte kan vara ärliga mot den egna befolkningen om hur dåligt ekonomin går.

– Det är en grogrund för missnöjespolitik. Före omläggningen fanns incitament för kommuner på glesbygd att gnälla för då kunde man få hjälp från staten, men nu gör man tvärtom, sa Po Tidholm.

Inlägget Svårförklarade skillnader i SD-röster mellan Norrland och Skåne dök först upp på Dagens Arena.

Låt oss kalla det för klassamhälle!

Dagens Arena -

I Sverige har vi skolor där 7 av 10 elever tillåts lämna skolan med kraftigt försämrade livschanser. Det är ett samhällssvek av gigantiska proportioner.

 Den 9-17 juni arrangeras Järvaveckanpå Spånga IP väster om Stockholm, ett evenemang i Almedalsanda för att minska avståndet mellan folk och folkvalda, som arrangörerna beskriver det på hemsidan. I programmet finns ämnen om till exempel segregation, otrygghet, brottsförebyggande åtgärder, kvinnors och nyanländas möjligheter på arbetsmarknaden.

Det är relevanta och konkreta ämnen, inte bara för de boende i Järvaområdet, som innefattar flera av Stockholms så kallade utsatta områden utan för hela Sverige.

Men några samtalsrubriker saknas: Hur ska skolan bli likvärdig i praktiken? Varför tillåts klassamhället växa? Varför är vissa barns liv värda mer än andras?

Det går inte att blunda för att Sveriges elever sorteras i utbildningsmässiga a- och b-lag. Det påverkar deras framtida livschanser. Sorteringen görs utifrån vilken kommun och stadsdel eleven bor i, vilken utbildning elevens föräldrar har, vilken skola eleven går på och om eleven har utländsk bakgrund eller inte.

Låt polisen tala om utsatta områden. Vi andra borde kalla det för vad det är – ett klassamhälle.

En fullgjord och kvalitativ grundskoleutbildning som resulterar i godkända betyg och vidare behörighet till gymnasiet är den i särklass bästa förutsättningen för ett vuxenliv där arbete och god hälsa inte bara är en önskedröm. Ändå fortsätter utvecklingen att försämras för vissa ungdomar, i vissa områden.

På Rinkebyskolan i just Järvaområdet lämnade 62,2 procent niondeklassare skolan utan gymnasiebehörighet och i Göteborg finns det skolor som Bergsjöskolan där 69,8 procent inte klarar behörighetskraven till gymnasiet eller Sjumilaskolan med 67,3 procent icke-behöriga elever. Det finns alltså skolor där 7 av 10 elever tillåts lämna skolan med kraftigt försämrade livschanser.

Skolor som i bland ligger i områden där kriminaliteten är påtaglig och där den misslyckade skolgången blir en riskfaktor för unga som enkelt kan dras in i den.

En ofullständig skolgång kan få katastrofala följder, på individnivå såväl som på samhällsnivå. Det här är ett samhällssvek av gigantiska proportioner. Men det finns effektfulla åtgärder att sätta in.

Försök i Oslo med att införa avgiftsfri förskola i områden med många barn som har utländsk bakgrund har gett uppmuntrande resultat.

En ny SNS-rapport visar att både läskunnigheten och matematikkunskaperna ökade för de barn som från tidig ålder deltog i förskoleverksamhet. Nationalekonomen Nina Dranges resultat pekar mot att förskolan har betydelse för social rörlighet bland barn med utländsk bakgrund, särskilt flickor.

Och kanske det viktigaste av allt – se till att den mest kompetenta personalen finns på de förskolor och skolor som mest behöver det. Villkor för en förstelärartjänst skulle kunna vara att man placeras på en skola som behöver höja den pedagogiska kompetensen.

När samhället sviker sina medborgare, när politiker upplevs lova runt men hålla tunt, när hundratals arbetsansökningar inte leder till en enda intervju och när skol- och boendesegregationen bokstavligen visar att det är skillnad på folk och folk, är det grogrund för missnöje och hopplöshet, politiskt såväl som existentiellt.

Polisen som myntat begreppet utsatt område har behov av att avgränsa och definiera vilka platser som kräver stora insatser. Vi övriga borde börja kalla företeelsen utsatta områden för vad det är, ett klassamhälle.

Och politikerna borde konkret börja visa hur det ska brytas. Under Järvaveckan, i Almedalen och i varenda politiskt samtal som förs med de medborgare som drabbas av dess konsekvenser.

Inlägget Låt oss kalla det för klassamhälle! dök först upp på Dagens Arena.

Ska höjd skolpeng finansiera friskolors böter?

Dagens Arena -

Vallöften om mer pengar till skolan duggar tätt. Men går barnen i en friskola är risken stor att du blir lurad, för nu är även fördelningspolitiken privatiserad, skriver tidigare friskolechefen Kristian Mandin.

Så här under valåret funderar du kanske över vilket parti du ska rösta på. Varför inte rösta på ett någon som vill ge mer pengar till skolan? Men om dina barn går i en friskola garanterar inte en höjd skolpeng att pengarna kommer gå till dina barns skola.

Förmodligen går istället den höjda skolpengen till att finansiera något helt annat, någon helt annanstans. För faktum är att vi i och med att vi har privata aktörer inom välfärden har vi också privata aktörer som på egen hand fördelar våra offentliga medel.

En gång jobbade jag som mellanchef i en friskolekoncern. Jag arbetade med vuxenutbildning och det gick mycket bra. Men plötsligen blev mina ekonomiska resultat ifrågasatta. De var inte höga nog.

Problemet var att koncernens vuxenutbildning lovat pengar till den blödande gymnasieskolan. De medel Riksdagen anslagit till arbetsmarknadsåtgärder fördelade koncernen om till gymnasieskolor. Trots att jag hade projektresultat på 40 – 50 procent belades jag med köp- och anställningsstopp.

Och jag har sett detta i andra koncerner också. Exempelvis hur skolpeng i en generös kommun går till en skola i en annan kommun.

Och jag har sett detta i andra koncerner också. Exempelvis hur skolpeng i en generös kommun går till en skola i en annan kommun.

Nu senast har det stormat kring SFI i Malmö. Två utbildningsbolag krävs på tiotals miljoner efter att ha fuskat med lärarbehörigheten.

Var de ska ta pengarna? En gissning är att pengarna hämtas från en annan verksamhet eller om de inte har pengarna på själva äskar medel hos koncernen. Överskottet från utbildningskoncernernas grundskolor går därmed till oseriösa affärer i Malmö.

Och för en tid sedan vann Academedia en stor upphandling gentemot Arbetsförmedlingen. Priset som angavs ifrågasattes men man försvarade sig med att ha sänkt vinsten inom hela sektorn för att få hem affären och därmed tog man också kontroll över marknaden.

Ur ett företagsperspektiv är detta helt rätt. Det sägs att en stor svensk möbeljätte i flera år dumpade priset på soffor för att förhindra en utländsk aktör att etablera sig.

Men när det gäller offentliga medel blir det lite smaklöst för någon ska betala – en rimlig gissning är att man kommer plocka pengar från en annan offentligt finansierad verksamhet för att betala för ett avtal som ligger så lågt att man egentligen inte borde genomföra affären.

Effekten blir minskad demokrati där våra beslutsfattare inte längre vet vad någonting egentligen kostar.

Så här ser det ut överallt. Driver man en lönsam vårdcentral i Värmland kan man ta överskottet för att satsa på en ny vårdcentral i Småland.

Den effektivitet och kostnadskontroll som privata aktörer sägs stå för går nästan aldrig till att höja kvaliteten, nej, den går istället till att stärka marknadspositionen och för att expandera, ofta någon annanstans och i en annan sektor.

Effekten blir minskad demokrati där våra beslutsfattare inte längre vet vad någonting egentligen kostar.

När man tog in privata aktörer i välfärden hade man en naiv tro på det där med företagande och jag tror grundproblemet ligger i bolagsformen.

För om man ska ha privata aktörer inom välfärdssektorerna måste man införa en speciell bolagsform för detta. En bolagsform aktörerna ska kvalificera sig för och som garanterar en transparens gentemot uppdragsgivarna så medborgarna kan vara säkra på att de pengar som ska gå till deras barns skola verkligen går dit och inte till en arbetsmarknadsutbildning, kommunal vuxenutbildning eller kusinernas skola i en annan kommun.

Men tills någon vågar förändra systemet är det fritt fram att på egen hand omfördela våra skattepengar förutsatt att du håller dig på den lägstanivå uppdragsgivaren begär.

Inlägget Ska höjd skolpeng finansiera friskolors böter? dök först upp på Dagens Arena.

Ministern: Vi släpper inte vinstfrågan

Dagens Arena -

I dag röstas det om regeringens förslag om att begränsa vinster i välfärden. Förslaget antas röstas ner, men civilminister Ardalan Shekarabi lovar att ta frågan vidare. »Vi kommer inte släppa den här frågan, det är jätteviktigt för skolan och välfärdens framtid.« 

Förslaget om ett vinsttak diskuterades i riksdagen på måndagen och under torsdagen kommer partierna att rösta i frågan. På förhand verkar propositionen få ett nej, eftersom alla de borgerliga partierna tillsammans med Sverigedemokraterna har sagt att de kommer rösta emot.

När Dagens Arena intervjuar civilminister Ardalan Shekarabi beklagar han att det inte kommer bli någon vinstreglering, men säger samtidigt att han är nöjd med att skillnaderna mellan de politiska partierna har tydliggjorts.

– Det blev väldigt tydligt för medborgarna var de olika partierna står och det är alltid bra inför ett val, speciellt i en fråga där vi vet att det finns en mycket stark vilja och ilska kring vinsterna i välfärden.

Förslaget kommer med största sannolikhet inte att gå igenom i dess fulla form men ett par aspekter verkar ändå S få igenom. Bland annat ägar- och ledningsprövningar. En fråga som så sent som i maj splittrade alliansen, då Centerpartiet gick ut med att de kommer rösta emot.

– Jag är glad att vi tar några steg, att vi får igenom de här ägare- och ledningsprövningar och lite bättre regelverk kring aktörer utan vinstsyfte. Det välkomnar jag, men jag beklagar naturligtvis att vi inte får en vinstreglering och en begränsning. Men vi kommer inte släppa den här frågan, det är en jätteviktig fråga både för skolans framtid och välfärdens framtid i stort, så den kommer vi ta med oss och kämpa vidare med, säger ministern.

På vilket sätt partiet kommer driva frågan vidare är dock oklart.

– Vi kommer naturligtvis fortsätta kämpa för att begränsa vinsterna i välfärden och söka medborgarnas stöd för det, säger Shekarabi och tillägger att de kommer återkomma med detaljerna.

Hur ser du på kritiken att förslaget är formulerat som det är på grund av att ni egentligen inte vill få igenom det?

– Det känner jag inte igen, är det någon som har sagt det? Jag är ju den som har jobbat med den här propositionen och vet mycket väl varför vi går fram med det här förslaget. Det är för att utredningen gjorde bedömningen att det här är det mest effektiva metoden om man ska begränsa vinsterna. Jag har ju själv forskat i den här frågan och skrivit en rapport från Arenagruppen som landade i något liknande för omkring fem år sedan.

Hade det inte varit lättare att bara förbjuda riskkapitalister att driva välfärdsbolag?

– Hur definierar du riskkapitaliser? Det här är den mest effektiva metoden och utredningen har sagt att det är är en rimlig avkastning och vill du ha mer avkastning än så, så är du inte välkommen.

Möjliggör förslaget att valfriheten finns kvar?

– Vi vill ha valfrihet. Alla andra länder har mycket hårdare regler rörande vinstuttag från skolan, men många av de länderna har valfrihet. Men då är det fristående aktörer med vinstbegränsningar eller vinstsyfte. Det finns inget samband mellan valfrihet och kommersiell drift.

Ser du någon anledning till självkritik?

– Nej det här är en fråga där vi har med oss folket. Sedan finns det en väldigt stark vinstlobby som har fått de borgliga partierna och Sverigedemokraterna att fortsätta försvara obegränsade vinster, för det är ju det som händer tyvärr. Det borde finnas väldigt stor anledning till självkritik på den borgliga kanten. Man behöver inte vara vänster för att vara emot vinster i välfärden.

– Det här är ju i grunden en fråga som borde engagera även liberalkonservativa personer. Det gör det ju bland väljarna. Det är partierna som inte orkar stå emot vinstlobbyns intressen. Benjamin Dousa, förbundsordförande för Moderata ungdomsförbundet, skrev själv en artikel på det här temat, där han kritiserade de borgerliga för att man viker sig för lobbyn helt enkelt.

Det parti som varit troligast att ändra ståndpunkt i den här frågan är SD, hur ser ni på att eventuellt få stöd därifrån?

– SD är ett opportunistiskt parti som är beredda att svika sina vallöften i syfte att komma in i maktens värme. De har de visat i den här frågan. 2+14 gick de till val på att förbjuda vinsterna i skolan, och i den valrörelsen placerade de sig till vänster om Socialdemokraterna. Idag säger de att skolor är som vilka företag som helst.

Men hur ser ni på att förslaget eventuellt hade kunnat gå igenom med SD:s stöd?

– Vi har inte den relationen till SD. Vi delar inte värdegrund så vi förhandlar inte med SD, men deras agerande i den här frågan visar att de inte har några som helst problem att svänga 100 procent.

Inlägget Ministern: Vi släpper inte vinstfrågan dök först upp på Dagens Arena.

Sidor

Subscribe to Klas Elowsson innehållssamlare - Sverige