Sverige

Per Wirtén: Asylförslagen avskaffar människors egenmakt

Dagens Arena -

Mottagandeutredningen föreslår att EBO-lagen avskaffas, och att människor ska samlas i stora ankomstcenter, och, vid möjlig avvisning, i avresecenter. Förslagen visar att byråkratin har vunnit och att de asylsökandes egenmakt ignoreras.

Ska reformismen utgå från människorna eller systemen? Det är en gammal socialdemokratisk fråga. Den konservativa tidsandan blåser nu svaret i systemriktning.

Nyligen presenterades mottagandeutredningen (SOU 2018:22) med ovanligt dunder och presskonferens med Ylva Johansson. Det var inte så konstigt. Förslagen kan få avgörande betydelse för flyktingpolitiken. Avsikten är att göra mottagning, utredning och deportation strömlinjeformat effektivt. Men det förutsätter att människors egen handlingsförmåga och vilja amputeras.

Utredningen utgår från Stefan Löfvens valspråk »Ordning och reda« och landar i den näraliggande myndighetsdrömmen »Kontroll och ordning«. Systemperspektivet är hundraprocentigt.

Javisst, extrem trångboddhet i fattiga stadsdelar är oacceptabelt. Men beror den på EBO-lagen?

Redan utredningens sammansättning är avslöjande. Där finns bara representanter för myndighetsmaskinen. Ingen kommer från civilsamhällets organisationer med egna, eller föräldrars, erfarenheter av flykt och asyl. Inte en enda. Hade den frånvaron varit möjlig för tjugo år sedan? Knappast. Den avspeglar en statlig tystnadsskapande kultur.

Utredningen vill avskaffa EBO (möjligheten för asylsökande att välja var de vill bo), skapa stora »ankomstcenter« för flyktingar och sedan »avresecentrum« för de som ska utvisas. Kort sagt: handfasta institutioner för statlig kontroll.

Men »Ett ordnat mottagande« är trots anspråken fylld av fluff. Jag hittar nästan ingen redovisad forskning som kan underbygga förslagen. De presenterar till exempel inga belägg för att något blir bättre om EBO avskaffas.

Javisst, extrem trångboddhet i fattiga stadsdelar är oacceptabelt. Men beror den på EBO-lagen? Eller på att vissa kommuner inte byggt tillräckligt och att staten avskaffat den sociala bostadspolitiken? Svaret beror på vilket perspektiv man väljer.

EBO är en symbol för flyktingars självbestämmande. De skulle inte förvandlas till passiva omhändertagna klienter var tanken. Nu utraderas alla sådana synsätt.

Men det omvälvande är förslagen på stora asylanstalter — så kallade ankomstcenter, med klang av vänlig turistverksamhet — där flyktingar ska tvingas bo i minst en månad, men i många fall mycket längre. Där isoleras och avskärmas de från samhället utanför, för sitt eget bästa, förstås. De ska alltid finnas tillgängliga för tjänstemän, kontroller och övervakning. Den som avviker ska bestraffas med indragen dagersättning och extra långsam asylutredning.

Det finns fördelar med förslaget. Absolut. Men vem tror att anstalterna kommer stå olåsta? Eller är det kanske här Gustav Fridolins förslag om fotbojor ska prövas i stor skala? Det som föreslås är grundfundamentet för just den typ av möjlig inspärrning alla demokratiska partier kategoriskt avvisat — men SD länge förespråkat. Redan vid ankomsten ska deportationen nämligen vara förberedd.

Jag hör redan invändningarna: du överdriver, du är konspiratorisk, ingen planerar sådana system för massinspärrning, inte här, inte i Sverige.

Under första anstaltsveckan ska flyktingarna sorteras (ja, sortering är utredningens vokabulär) i a- respektive b-flyktingar. De senare, som anses ha »mindre goda möjligheter« att få asyl, ska antingen vara kvar på anstalten, inte kommunplaceras, eller möjligen föras över till nästa stora anläggning: »avresecentrum«. Där ska alla de som fått avslag eller förmodas få det samlas ihop. Man kan anta att de blir mäktiga varianter på dagens »förvar« — det vill säga låsta fängelseliknande anstalter för de som ska deporteras.

Jag hör redan invändningarna: du överdriver, du är konspiratorisk, ingen planerar sådana system för massinspärrning, inte här, inte i Sverige. Mitt svar är enkelt. Läs utredningen. Och gör det med krass misstänksamhet.     

Hösten 2015 hände något avgörande. Den rödgröna regeringen slog till med hårdare asylregler. De sade att det var tillfälliga lagar i en akut krissituation. Jag och andra försvarade de flesta av åtgärderna. Men vi blev förda bakom ljuset. De nya reglerna var redan från början avsedda att permanentas, som de nu i praktiken blivit. Konsekvensen blev att tilliten, i just de här frågorna, raserades grundligt.

Sorry, men jag tänker inte göra om misstaget att lita på regeringen.

I slutet av utredningen finns en konsekvensanalys. Den ena aspekten efter den andra betas av: statsbudgeten, kommunernas och landstingens ansvar; där analyseras hastigt kvinnor, barn och hbtq-personer eftersom de måste redovisas i en utredning.

Men ingenstans hittar jag en samlad bedömning av vad förslagen kan betyda för de asylsökande. Frånvaron är antagligen lika avsiktlig som i utredningens sammansättning. Deras röster och erfarenheter räknas inte längre.

Byråkratin har vunnit. Människorna har knuffats undan.

Inlägget Per Wirtén: Asylförslagen avskaffar människors egenmakt dök först upp på Dagens Arena.

Kvalitetskrav och hotet om nedläggning

Dagens Arena -

Del 3: Kommer tusentals elever och brukare stå utan skolor och hemtjänst, om förslaget går igenom? Och varför kan man inte bara skärpa kraven på kvalitén? Striden som lett till lagförslaget  om vinster i välfärden är både ideologisk och praktisk. 

Håkan Tenelius på enhetschef på Vårdföretagarna, är säker:

– Merparten av aktörer inom vård, omsorg och skola kommer på sikt att försvinna om förslaget blir verklighet, för att det faktiskt inte kommer gå att bedriva verksamhet. Det kommer såklart få stora negativa konsekvenser för valfrihet och mångfald.

– När det gäller äldreomsorg och språknisch till exempel så är det väldigt tydligt att det är de privata företagen som står för alternativen. Mödravårdscentraler med HBTQ-inriktning är ett annat exempel där de privata initiativen var mycket snabbare att se behoven och möta dem, säger han.

Om förslaget träder i kraft efter valet beräknas 8 av 10 privata aktörer inom välfärdssektorn drabbas. Vinstförespråkarna menar att en majoritet av skolor, äldreboenden och assistansbolag som drivs i privat regi skulle behöva lägga ner om regeringens förslag blir verklighet.

Läs mer: Missvisande uträkningar om omöjligheten till vinst

Det tror inte Daniel Suhonen, från tankesmedjan Katalys, stämmer.

– Det kommer gå att hantera. Företagen kommer inte att lägga ner över en natt, och sedan kan samhället ta över. Vill inte välfärdsföretagen fortsätta så behöver de inte det. Men behov, lokaler och personal finns ju kvar. Dessutom finns de idéburna, ideella aktörerna, kvar, så det kommer fortsatt finnas skolor och omsorg att välja på.

Håkan Tenelius är mer tveksam och säger sig prata utifrån erfarenhet.

– Det finns inte på kartan att kommunen kan ta över exempelvis alla de små hemtjänstföretag som kommer behöva lägga ner. Dessutom har medarbetarna i dessa företag ofta aktivt valt att lämna kommun och landsting och vill inte alltid gå tillbaka till den offentliga sektorn.

När Ilmar Repalus Välfärdsutredning presenterades 2017 fick den kritik från flera tunga remissinstanser. Bland annat Riksrevisionen hävdade att utredningen inte tillräckligt granskat riskerna för att vinstbegränsningen kan få företag att lämna marknaden. Riksrevisionen påpekade också att utredarna inte gått till botten med om de kommunala och statliga bolagen har kapacitet nog att ta över verksamheterna som förväntas lägga ner.

Läs mer: Ideologin och historien bakom vinster i välfärden

I debatten har i bland Sveriges skolsystem jämförts med Chiles. 1982 kommunaliserade Pinochet skolorna i Chile och tillät även privata skolföretag att få offentliga subventioner samtidigt som de delade ut vinst till ägarna. 2016 kom en reform som avskaffade alla subventioner till vinstdrivna skolföretag i Chile. Visserligen finansierades de privata skolföretagen i Chile i huvudsak av skolavgifter, men jämförelsen med Sverige är ändå intressant. Det menar nationalekonomen Stefan de Vylder.

– När Chile skulle förbjuda vinstuttag från offentligt finansierade skolor blev det ett himla liv och argumentet var i huvudsak ›barnen kommer att stå utan skolor‹. Det visade sig vara överdrivna farhågor. Nu, två år efter att reformen införts har 5 341 av de 5 862 privata skolor som mottagit bidrag redan omorganiserats till stiftelser eller motsvarande. Ett fåtal har valt att lämna marknaden. Andra avstår från subventioner och finansieras helt med avgifter från välbärgade föräldrar.

Vinstförespråkarna vill istället för vinsttak se att kraven på kvalité skärps. Moderaternas partiledare Ulf Kristersson skriver i ett pressmeddelande att fokus borde ligga på, vad han kallar är de verkliga problemen i välfärden.

– Såsom växande vårdköer, brister i äldreomsorgen eller otillräckliga kunskapsresultat i skolan. Samtidigt fungerar dagens system långt ifrån perfekt. Systemen kan missbrukas av lycksökare. Stor valfrihet kräver noggrann kontroll och höga kvalitetskrav, det är vad vi i Alliansen vill åstadkomma för att uppnå en trygg och tillgänglig välfärd i hela landet.

Riksrevisionen skriver i sitt remissvar:

»Det är prematurt att  – som utredningen gör – avfärda möjligheten att ställa tydligare och utförligare kvalitetskrav på företag som ett alternativ till vinstbegränsning samt att utredningen inte tillräckligt analyserat de offentligfinansiella effekterna av förslaget«.

Repalus utredning avvisade möjligheten att ha striktare kvalitetskriterier.

– Vi bedömer att vi då skulle hamna i en väldigt rättsosäker bedömning, sa Ilmar Reepalu efter att utredningen presenterats, till SVT Nyheter.

Reepalu anser att det näst intill vore omöjligt att låsa fast kvalitetskriterier i en lag som skulle kunna passa för alla verksamheter överallt i landet.

Tankesmedjan Katalys gör samma bedömning. De skriver i en rapport: »Det finns flera skäl till att det är svårt att styra välfärden med kvalitetskrav och detaljregleringar. Till att börja med går det inte att ställa kvalitetskrav knutna till resultat (vad som görs) eftersom det spelar stor roll hur välfärdstjänsterna utförs; att de människor som vårdas, utbildas och får omsorg behandlas väl.«

– Kvalitativ välfärd är svårt att mäta. Risken för att fokus förskjuts till de mätbara åtgärderna istället för att hantera vård- och omsorgsbehov och problemområden som kanske egentligen är mer angelägna, tror jag är stor, säger Daniel Suhonen.

Läs mer: Striden om rörelsemarginal och operativt kapital

Inlägget Kvalitetskrav och hotet om nedläggning dök först upp på Dagens Arena.

S har förlorat kontakten med sin historia

Dagens Arena -

Socialdemokraternas svenska guldålder står i fokus för flera nyutkomna böcker. Det ligger nära till hands att tro att det hänger ihop med partiets kritiska situation, med bland annat hot från SD, som gjort att de känner sig nödgade till signalpolitiska valutspel. 

I veckan presenterade Atlas och Arena Idé Anders L Johanssons bok Rikshushållaren. Gunnar Sträng 1906 – 1992. Gunnar Strängs livsbana är intimt förknippad med Sveriges 1900-talshistoria och framväxten av den svenska välfärdsmodellen: 21 år som finansminister och 31 år som minister är nog ett svårslaget rekord.

Helt nyligen kom också Olle Svennings År med Erlander och förra året publicerades Dick Harrison en tegelsten om Tage Erlander Jag har ingen vilja till makt.

Är det en tillfällighet att socialdemokratins svenska guldålder uppmärksammas just nu?

Det ligger nära till hands att läsa böckerna mot bakgrund av Socialdemokraternas nuvarande trångmål. Vänstern i allmänhet har inte varit svagare i Europa sedan 1945. Och Socialdemokraternas snabba väljartapp har skapat en existentiell ångest i många länder och partier.

För hundra år sedan, efter revolutionen i Ryssland 1917, konstituerades vänsterns uppdelning mellan kommunister och socialdemokrater. I början av 2000-talet ser vi återigen en strukturomvandling i politiken inte minst på vänsterkanten.

Under resans gång har Socialdemokraterna förlorat kontakten med sin historia, och kanske också sin ideologi.

Efter murens fall monterades de kommunistiska partierna ned eller omvandlades till olika slags vänstersocialistiska partier. Socialdemokraterna upplevde en stor framgång i en rad länder i slutet av 1990-talet, då nästan alla länder i Europa hade röda regeringar. Den framgångsvågen präglades av EU-optimism och ett bejakande av globaliseringen.

Under resans gång har Socialdemokraterna förlorat kontakten med och relationen till sin historia, och kanske också sin ideologi. Men i grunden har förutsättningarna för politiken förändrats. Gunnar Sträng och Tage Erlander verkade i en värld där nationella politiker hade mer makt och åren efter kriget växte ekonomin i snabb takt.

Den socialdemokratiska identiteten har nu fått sig rätt många törnar av ett par decenniers marknadsliberalism som alla politiker mer eller mindre motvilligt tvingats anpassa sig till.

Finanskraschen 2008 och EU:s kris markerar däremot en slutpunkt på den epoken. Som i sin tur blottlade och drev på missnöjet med de politiska eliterna och många av de etablerade partierna. Framför allt är det högerradikala partier som gått fram sedan dess.

Men en rad helt nya vänsterkonstellationer har samtidigt fyllt ett politiskt tomrum på den andra kanten, som Syriza och Podemos, i Grekland respektive Spanien. Men där finns också mer svårdefinierade fenomen som Femstjärnerörelsen i Italien och Macrons En Marche i Frankrike. Corbyns förvandling av Labour kan också räknas hit.

Vänsterpartiet har uppenbarligen inspirerats av de nya politiska vindarna i Europa. Vidare har Åsa Linderborg och Göran Greider nu skrivit sitt Populistiska manifestet. En välvillig tolkning är att det är ett uttryck för en politisk sökprocess. Tagna var för sig har de 150 punkterna (!) en och annan poäng. Men som helhet lyser bristen på konsistens och struktur igenom.

Socialdemokraterna vill för allt i världen undvika att förknippas med eliten eller tappa sin folkliga förankring.

Olle Svennings bok om åren med Erlander är däremot en välskriven och intressant historia om hur ett parti och en partiledare vände ett stort bakslag i kommunvalet 1966 till en formidabel triumf i andrakammarvalet 1968. En del kan hänföras till ren tur. Men i botten var det fråga om politisk skicklighet och strategisk förmåga. Mellan 1966 och 1968 förnyade Tage Erlander politiken.

2018 ser förutsättningarna förstås helt annorlunda ut. Sverigedemokraterna har för överskådlig tid förändrat maktförhållanden i politiken. Jag tror inte att dagens socialdemokrater förhåller sig till valet 1968. Ännu mindre hoppas på ett sådant mirakel i september.

Men en sak är säker, socialdemokraterna gör uppenbarligen allt som står i dess makt för att undvika ytterligare väljartapp. De välfärdspolitiska ambitionerna har skruvats upp. Fokus på »trygghet« och ett antal symboler som exempelvis förbud mot religiösa skolor är ägnade att signalera handlingskraft på en annan front.

Socialdemokraterna har uppenbarligen studerat den politiska utvecklingen i USA, Tyskland, Nederländerna, Norge och Finland. Och vill för allt i världen undvika att förknippas med eliten eller tappa sin folkliga förankring och karaktär av bred väljarkoalition.

Inte enkelt för ett parti som sitter i regeringsställning och dessutom är i minoritet i riksdagen.

Utfallet avgör om socialdemokraterna ska förbli ett stort parti runt åtminstone 30 procent eller riskerar att kana ner mot 20 procents väljarstöd och något som kan utvecklas till permanent opposition. På ett annat plan och i en annan tid erbjuder höstens val lika mycket dramatik som 1968.

Inlägget S har förlorat kontakten med sin historia dök först upp på Dagens Arena.

Striden om rörelsemarginal och operativt kapital

Dagens Arena -

Del 2: Regeringens förslag om vinsttak i välfärdssektorn tvingar skolor och vårdinrättningar att stänga, hävdar borgerliga partier och intressegrupper. Men stämmer det? Dagens Arena reder ut de tekniska frågorna striden står om.

Regeringen lämnade i mars in en proposition som föreslår ett vinsttak för välfärdsföretag inom skola och omsorg. Förslaget, som utarbetats tillsammans med Vänsterpartiet, innebär också att en ny typ av tillstånd kommer att krävas för privata aktörer som vill verka inom just skola och omsorg.

En majoritet av väljarna är positiva till att begränsa de vinster som välfärdsföretagen ska få göra, oavsett politiskt hemvist. Men samtidigt är det få väljare som förstår regeringens förslag. 

Den absolut största delen av den svenska välfärden, vård- och omsorgssektorerna* och skolan, finansieras med offentliga medel. Oavsett om det är en privat aktör eller stat, kommun eller landsting som driver verksamheten.

Stötestenen i det förslag som ligger är, utöver att vara en ideologisk fråga, framförallt en.

  • Är det möjligt för företag att gå runt med den begränsning av rörelsemarginalen som regeringen tillsammans med Vänsterpartiet föreslår?

Bland andra Svenskt Näringsliv svarar nej. Regeringen och V svarar ja.

Regeringens promemoria beräknar att välfärdsföretag med vinsttaket får en rörelsemarginal med ett medelvärde på 0,3 procent.

Näringslivet hävdar att det i realiteten innebär ett totalt vinststopp. Revisionsbolaget PWC har sammanställt en rapport på uppdrag av Svenskt Näringsliv, där 18.000 välfärdsbolag analyserats. Resultatet visar att rörelsemarginalen i praktiken kommer att hamna nära noll.

–Det säger sig själv att det inte fungerar. PWC menar att den här typen av företag behöver ha minst 2 procent i rörelsemarginal för att klara sig långsiktigt. Regeringens förslag resulterar i cirka en tiondel av det i genomsnitt, enligt regeringens egna beräkningar. Det skulle bli omöjligt att bygga upp en buffert och med så små rörelsemarginaler som tillåts kommer det bli omöjligt att driva välfärdsverksamhet, säger Robert Thorburn på Svenskt Näringsliv.

Robert Thorburn på Svenskt Näringsliv

 

Anledningen till att rörelsemarginalen beräknas bli så låg är för att förslaget begränsar tillåten vinst, alltså rörelsemarginalen, till att vara 7 procent av det operativa kapitalet plus statslåneräntan (för närvarande 0,63 procent).

Rörelsemarginal anger hur stor del av varje omsatt krona som för en rörelse blir kvar till att täcka räntor, skatt och ge eventuell vinst. Omsätter ett företag 100 kronor och tjänar 7 kronor före räntor och skatter ger det en rörelsemarginal på 7 procent.

Det operativa kapitalet utgörs av rörelsetillgångar i bolaget (som fastigheter och maskiner) minus rörelseskulder (framförallt löneskatteskulder). Ju lägre operativt kapital desto lägre blir den tillåtna vinsten och tvärt om.

»Att rörelsemarginalen i snitt hamnar på 0,3 procent, om regleringen hade gällt idag, beror ju på att ägarna själva investerar så lite«

Företag inom välfärdssektorn har i regel inte har så stort operativt kapital. Enligt PWC:s rapport har så många som en fjärdedel av berörda bolag till och med negativt operativt kapital.

Negativt operativt kapital borde betyda att förslaget tvingar dessa företag att gå med förlust. 7 procent av – 100 kronor är -7 kronor. För att komma runt det problemet ger lagförslaget de här företagen möjlighet att göra en rörelsevinst på ett prisbasbelopp, som i år ligger på 45 500 kronor.

Robert Thorburn pekar på att 45 500 kronor kan låta som mycket, men att det i exempelvis skolans värld är en elevs halva skolpeng. Inga företag kommer att tvingas gå med förlust, men marginalerna blir så små att många får svårt att överleva.

Han ställer sig frågande till varför regeringen uppmuntrar välfärdsföretag att investera i fastigheter och maskiner – det som klassas som operativt kapital – när det är investeringar i personal som hade gynnat så väl företaget som personal och brukare.

– Varför ska ett hemtjänstföretag behöva köpa fastigheter bara för att få laglig rätt att utöka rörelsemarginalen och möjliggöra värdefulla investeringar och ha en buffert? Jag tycker att det är jättekonstigt.

Läs mer: Ideologin och historien bakom vinster i välfärden

Ali Esbati (V), riksdagsledamot och förhandlare för Vänsterpartiet i vinstfråganförklarar i ett mejl att poängen med att fokusera på just operativt kapital är att en reglering utformad på detta sätt är »svår att kringgå, samtidigt som den ger en marknadsmässig ersättning för de pengar som faktiskt investerats och använts i verksamheten.«

Ali Esbati, Vänsterpartiet

 

Genom att begränsa rörelseresultatet inskränks möjligheten för avdrag för finansiella poster, som räntekostnader för lån, som bland annat skulle kunna dölja värdeöverföringar till ägare.

Han tycker inte att Svenskt Näringslivs bild av att det blir omöjligt för företag att fortsätta bedriva verksamhet stämmer.

– Det stämmer inte att företag inte kommer kunna gå runt med de tillåtna marginalerna. Men de kommer inte att kunna ha lika hög avkastning som idag. Propositionen innebär ju att man får 7 procent plus statslåneräntan i avkastning på operativt kapital som används i verksamheten. Det motsvarar ju en normal avkastning i näringslivet generellt så det är en ganska konstlad kritik.

Att rörelsemarginalen i snitt hamnar på 0,3 procent, om regleringen hade gällt idag, beror ju på att ägarna själva investerar så lite, fortsätter han:

– Hade de investerat mer hade de fått ut mer. Varför investerar de då så lite? Därför att de inte behöver. Det offentliga täcker ju kostnaderna ändå. I de flesta fall räcker det väl för att hålla verksamheten igång över tid. Varför ska de skattepengarna då kunna tas ut ur verksamheten?

Idag är medianavkastningen på operativt kapital i privat välfärd 47 procent, mot 10 procent i övrigt privat näringsliv. Det finns inget bra skäl till att skattepengar ska gå till sådana övervinster, poängterar Esbati.

Beträffande möjligheten att bygga upp en buffert hänvisar Ali Esbati till det tillåtna prisbasbeloppet. Oavsett hur litet (eller stort) operativt kapital ett företag har tillåts en lägsta vinst – ett prisbasbelopp – på 45 500 kronor (justeras upp i takt med inflationen). Tillfälliga kostnadsökningar kan balanseras med en så kallad »treårsregel« som gör att förluster ett år kan kvittas mot högre vinster inom tre år.

Han förklarar att företag »alltid får  göra en viss vinst oavsett operativt kapital, så en mindre buffert kan alltid byggas upp. Och en större om man själv investerat större belopp.«

Men, poängterar han, i huvudsak är det ju inte tänkt att det offentliga ska täcka kostnader för tomma lokaler utan ersättningar betalas ut för verksamhet man faktiskt har.

– Får man ett plötsligt inkomstfall så man inte hinner justera sina kostnader så finns ju möjligheter att ta igen den förlusten med en större vinst senare, genom den så kallade treårsregeln. Om man hade rätt till 100 000 i vinst ett år men istället gick 100 000 back samma år får man öka sin vinst med 200 000 året efter (eller inom tre år).

Enligt Esbati är poängen med regleringen att den som bedriver verksamheten med kommersiell profit som huvudsaklig drivkraft, inte ska vara intresserad av att vara kvar i just den formen.

Läs mer: Missvisande uträkningar om omöjligheten till vinst.

Men det är inte bara näringslivet som ställer sig kritiskt till vinsttak baserat på operativt kapital och behovet av ett basbelopp för de företag som har negativt operativt kapital. Nationalekonomen  Stefan de Vylder tycker inte att förslaget kommer åt det han anser vara huvudproblemet – vinstuttaget. Förslaget fokuserar på vinstens storlek inte på vinstutdelningen menar de Vylder.

Stefan de Vylder, nationalekonom

 

– Operativt kapital är ett godtyckligt begrepp som inte omfattar personal. De flesta välfärdsföretag har ett litet operativt kapital, de kanske hyr lokalerna för sin verksamhet exempelvis. Om ett bolag köper fastigheter, maskiner och annan utrustning och drar ned på personalen ökar det sitt operativa kapital, och därmed rätten till höjt vinstuttag. Risken att kommersiella aktörer inom välfärdssektorn sätter vinst före kvalitet kvarstår.

Han tycker att en rörelsemarginal på 0,3 – 0,5 procent »låter väldigt lite.«

– Gå runt med 0,3 – 0,5 procents rörelsemarginal? Nja. Gå runt kanske, men knappast framåt. Jag skulle inte köpa aktier i ett sådant företag.

Idéburna skolors riksförbund är glada över att idéburna skolor är undantagna förslaget, eftersom det enligt förbundets ordförande Håkan Wiclander hade varit svårt att överleva annars.

Håkan Wiclander, Idéburna friskolors riksförbund

 

Han säger samtidigt att regeringens förslag på sätt och vis är klokt, då det möjliggör för vinstutdelande företag att generera överskott, förutsatt att de har investerat kapital. Icke –vinstdrivande stiftelser och ideella föreningar har inte tillgång till investerare och kapital och mår därför bra av att ett överskott som möjliggör framtida investeringar eller svackor menar Håkan Wiclander.

– Skillnaden mellan oss och ett aktiebolag är att vi aldrig delar ut överskottet, men oavsett om man är ett aktiebolag, en stiftelse eller en ideell förening så behöver man ha en sund ekonomi. Enda sättet att skapa sig banktillgångar, som man kan köpa datorer för eller hantera sämre tider, det är att över tid kunna göra positiva resultat.

När Ali Esbati får frågan om det ändå inte kommer bli problematiskt med så lågt tillåtna marginaler när Idéburna skolors riksförbund säger att de är glada att de inte omfattas av förslaget svarar han att »regleringen är utformad så att aktörer som tydligt visar att de återinvesterar sitt överskott har goda möjligheter att bygga buffertar.«

Läs mer: Ideologin och historien bakom vinster i välfärden

Inlägget Striden om rörelsemarginal och operativt kapital dök först upp på Dagens Arena.

Missvisande uträkningar om omöjligheten till vinst

Dagens Arena -

Flera företag hävdar att de kommer tvingas gå i konkurs med regeringens förslag om vinster i välfärden. Men en granskning från SVT Nyheter visar att det inte nödvändigtvis stämmer.

Regerings förslag, som bygger på Ilmar Reepalus utredning, begränsar vinstsyftande välfärdsföretags vinst till 7 procent av operativt kapital – fastigheter, maskiner och liknande. Rörelsemarginalerna, eller vinst som det ofta kallas, beräknas bli låga eftersom välfärdsföretag ofta har ett lågt operativt kapital.

Operativt kapital är tillgångar så som fastigheter och maskiner, men inte personal.

Så många som var fjärde privat välfärdsföretag har till och med negativt operativt kapital och skulle alltså behöva gå back. För att komma runt den problematiken föreslår regeringen en tillåten lägsta vinst, oavsett operativt kapital, ett basbelopp på 45 500 kronor (justeras upp i takt med inflationen).

Tillfälliga kostnadsökningar kan balanseras med en så kallad »treårsregel« som gör att förluster ett år kan kvittas mot högre vinster inom tre år.

Läs mer: Striden om rörelsemarginal och operativt kapital

Det är framförallt treårsregeln som många företag missat att ta med i sina beräkningar när de presenterar effekterna av regeringens förslag.

SVT Nyheter har granskat den räknesnurra som Svenskt Näringsliv erbjuder företag att använda för att se hur förslaget skulle påverka verksamheten. Räknesnurran fick kritik för att den inte inkluderade tre årsregeln i beräkningen.

Magitaskolan, Nova omsorg är två företag som använde sig av snurran – och skickade in siffrorna som remissvar. SVT fann att Magitaskolan hävdade att skolföretaget, enligt utredningsförslaget, bara fick göra vinst på högst 15 000 per år. Nova omsorg ansågs sig tvingade att säga upp alla medarbetare eller gå i konkurs om man inte kunde ha en vinst i nivå med den 2016  – 250 000.

Men eftersom båda företagen tidigare gjort förluster hade de haft rätt till stora vinster, även med Reepalus förslag, skriver SVT.

Hälsans vårdcentral i stockholmsförorten Tensta gjorde 2016 en vinst på 432 000, men får enligt beräkningar gjorda med Svenskt Näringslivs kalkyl ha max 14 000 i vinst. Men även Hälsans vårdcentral hade förluster i miljonklassen vid uppbyggnaden och har därför med god marginal rätt till sin vinst på 430 000 med utredningsförslagets regler.

Utredningsförslaget tillåter företagen ovan att ha kvar de vinstnivåer man haft, för att täcka tidigare förluster.

Svenskt Näringslivs vd Carola Lemne medger till SVT Nyheter att företagen hade fått ett annat resultat om de räknat med flera år, men försvarade ändå räknesnurran med att den »ger en ögonblicksbild« och att beräkningarna »stämmer för det aktuella året«.

Läs mer: Ideologin och historien bakom vinster i välfärden

Inlägget Missvisande uträkningar om omöjligheten till vinst dök först upp på Dagens Arena.

Välkomna, Linnea, Anders, Tanvir och Anna

Dagens Arena -

Anders Jonsson, Anna Danielsson Öberg och Tanvir Mansur är nya krönikörer på Dagens Arena. Linnea Swedenmark är ny ledarskribent. 

Anders Jonsson  har tidigare arbetat på Sveriges Radio, där han var inrikeschef på Ekot, Svenska Dagbladet, Expressen, Dagens industri och varit chefredaktör Dalarnas tidning.

Vad kommer dina texter att handla om?

– Det kommer handla om svensk politik och ekonomi. Mediesituationen och klimatet vi lever i på sociala medier där vem du är ibland tyvärr spelar större roll än vad du säger.

– Min ambition med texterna är att alla ska förstå varför jag hamnar i en viss slutsats. Jag vill inte skriva någon på näsan utan ge underlag för människor att tänka själva. Underbyggd analys, inte tyckande,

I  dag, fredag publicerar vi Anders första krönika.

Anna Danielsson Öberg har arbetat som arbetsmarknadsjournalist i över 30 år, varav  nästan 20 år skrev hon arbetsmarknadsjournalistik i Svenska Dagbladet. Sedan 2006 är hon frilans. Hon har skrivit artiklar, analyser och krönikor om arbetsmarknads- och näringslivsfrågor för en rad olika tidningar. Hon har också skrivit ett tiotal böcker, flera om lönebildning och löneskillnader mellan kvinnor och män. Fokus kommer nog främst vara arbetsmarknadsfrågor till exempel lönebildning.

Fredag den 20 april kan ni läsa Annas första krönika.

Tanvir Mansur har han varit kolumnist för Metro och arbetat som folkbildare på ABF.

Vad kommer du att skriva om. 

– Det kommer bli lite av varje. Jag är mest intresserad av makt, relationer mellan människor och hur vi kan organisera och tillsammans skapa ett bättre samhälle.

Tanvir bor i  Stockholm, och frilansar som podcastproducent med fokus på på storytelling.

Fredag den 26 april publiceras hans första krönika.

Linnea Swedenmark är ny ledarskribent på Dagens Arena veckan. Hon har tidigare skrivit för NSD och Aftonbladet och till vardags pluggar hon juridik. 

Hur tycker du att en bra ledartext ska vara?

– En bra ledartext gör att läsaren sätter kaffet i halsen, ringer ett samtal till skribenten, skrattar till, berättar för sin sambo om texten senare på kvällen eller tänker ”Äntligen”. Det viktiga är att något händer. En dålig ledartext är osäker och väcker därför ingenting hos läsaren.

Linnea har hittills skrivit två ledare på Dagens Arena.

Inlägget Välkomna, Linnea, Anders, Tanvir och Anna dök först upp på Dagens Arena.

En Ester Nilsson från folkhemmet

Dagens Arena -

Lena Anderssons nya roman Sveas son sätter folkhemmet under lupp – ett samhälle präglat av statlig rationalitet och vilja att »lägga livet tillrätta« för sina medborgare. Dagens Arena träffar författaren för ett samtal om förnuft, valfrihet och individens drömmar.

»Folkhemmet«, säger Jimmie Åkesson när han ska måla upp sin framtidsvision för Sverige i Studio Ett i P1.

Men för Lena Andersson, aktuell med romanen Sveas son, är folkhemmet borta för alltid, där har varken SD-ledaren eller någon annan politiker något att hämta.

– Har man varit med om någonting så är det inte samma sak en gång till. Det finns en rörelse och den kan man inte låtsas bort, säger hon.

Sveas son kan verka som en uppgörelse. Både innan och under läsningen ser jag nidbilder och syrliga beskrivningar i berättelsen, riktade mot en förtryckande kollektivistisk stat och mentaliteten den skapar. En liberal författare som målar historien med kritisk blick.

Men det är bara en skärva av sanningen.

Ragnar Johansson är romanens huvudperson. Han föds folkhemmets år noll, det vill säga 1932 när Socialdemokraterna kommer till makten för att sedan behålla den i drygt 40 år. Hans mor Svea är barn av en annan tid och Ragnar kommer att förkasta allt hon står för. Istället omhuldar han de nya idéerna om staten som ombesörjare av det allmänna bästa. Gamla bostäder ska rivas och lösningar för vardagslivet ska planeras på mest effektiva vis, uppifrån.

– Det var någon som sa att Ragnar är en förfärlig människa, men det tycker inte jag, Jag håller med honom i mycket, till exempel att det måste finnas tillit mellan människor, att man befinner sig i relation, säger Lena Andersson medan hon äter av en stor bit princesstårta med gult marsipanlock.

Vi ses i lokalerna till hennes nya förlag, Polaris, belägna i ett äldre stenhus på höjden ovanför Söder Mälarstrand. När jag kommer dit står hon i trädgården utanför och trycker i sig ett bröd i någon slags försenad lunch, men hon följer med mig in direkt, utan att äta upp. Tårtan bjuds det på för att en förlagsmedarbetare fyller år, men den får mig att tänka på romanens första sidor där ett konditori och en bakelse spelar en särskild roll.

Folkhemskaraktären Ragnar är arg, frustrerad. På människor som inte tänker på samma rationella sätt som honom och på de intellektuella som han upplever föraktar den han är; vanligheten, strävsamheten.

Förbittrad över drömmar han gav upp av rädsla. Men också idealistisk i sin jämlikhetstanke. När förorten Vällingbys svenskfödda medelklassbefolkning byts ut mot nyanlända invandrare vägrar han flytta därifrån med sin familj som alla andra gör.

Folkhemmet har inbyggt i sig sin egen förstörelse.

Trots sina hårdnackade principer om vanlighet plågas han av sin längtan efter utvaldhet och framgång.

»Drömmar om storhet var att säga att vanligheten inte dög, och det ville han inte«.

– För mig är det här en metafor för hur folkhemmet, socialdemokratin, slits mellan framåtrörelse och stillestånd. För i någon mening vill man göra det så bra för människor att de inte ska behöva göra klassresor. Men det innebär att de kommer att göra klassresor och då kommer de att få ett annat perspektiv än det som socialdemokratin kan betjäna dem i; alltså har den inbyggt i sig sin egen förstörelse, säger Lena Andersson.

Den jantelag som enligt henne präglade folkhemsmentaliteten är egentligen universellt mänsklig. Och Ragnar Johanssons person handlar också om hans klassbakgrund, kanske mer än att han är tyngd av en kollektivistisk era.

– Han vågar inte riskera att misslyckas, för det är liksom en avgrund. Det är en klassgrej, mentaliteten som följer av att inte ha någonting att falla tillbaka på. Men också en känsla av att man inte får ligga till last.

Men att »lägga livet tillrätta« för folk – »som Yvonne Hirdman sa« säger hon* – , det är en ambition som Lena Andersson inte har mycket till övers för. Hon pratar om socialdemokraternas folkhem som en kostym som spricker i sömmarna.

– Man försökte hantera allt som uppstod genom en reglering till, och en till. Om man har väldigt mycket ambitioner för utfallet så måste man hela tiden vara där och fixa. Men allt det där kontrollerandet tror jag till slut upplevdes som just det. Och till slut erkände ju även Socialdemokraterna att skatterna blev orimliga, till exempel, säger hon.

I dag finns en diskussion om att planera var folk ska bo för att bekämpa segregation. Framförallt märks det i viljan att skärpa ebo-lagen som många menar cementerar arbetslöshet och social utsatthet i vissa områden. Jag ser en parallell till Ragnar och hans lärarkolleger som skriver ett brev till politikerna med förslag om att sprida ut de nyanlända invandrarbarn som tar en allt större plats i klassrummen med åren.

– Och det kan ju låta väldigt klokt, förnuftigt och förståndigt, men den hållningen är ju det som är problemet på nåt sätt med hela projektet. Att någon vet hur man flyttar folk så här, om du bor där och du bor där…

Lena flyttar runt glas och kaffekoppar på bordet för att visa.

– Var ska det där ta slut liksom? Sen är det ju kaotiskt idag, alltså, var ska folk ta vägen? Det är ju jättekomplicerat, säger Lena Andersson apropå de många nyanlända flyktingar som söker bostad.

Ja, det där med att folk vill vara en influencer… det skulle man ju önska att de inte drömde om.

Vi kommer att prata om drömmar, alla valmöjligheter som finns idag. När tusentals söker till Idol, men bara något fåtal till en viss, särskilt impopulär inriktning av lärarutbildningen.

Om folkhemmet hämmade individens rätt att blomstra är Lena Andersson ändå ingen anhängare av en »alla kan bli vad de vill«-filosofi.

– Ja, det där med att folk vill vara en influencer… det skulle man ju önska att de inte drömde om, säger hon.

– Det bygger på en hedonism. Att man bara vill ha njutning och lycka eller att man drömmer orealistiska drömmar.

Här låter författaren bitvis som sin huvudperson, vilket hon påpekar med ett skratt.

– De flesta kommer att behöva ha ett normalt arbete. Och då – nu låter jag som Ragnar men.. då kanske man slösar tid på att drömma om det här istället för att studera någonting.

Men hennes egen bakgrund då och vägen mot att bli folkkär och hyllad författare? Nej, Lena Andersson ingen drömmare, säger hon.

– Jag försöker bara göra det som är möjligt, i små steg. Jag drömde i och för sig om att få debutera när jag hade börjar skriva, och sedan gjorde jag det och det var ju trevligt. Men det är så himla hårt arbete så det finns ingen glamourisitet i det.

Motstånd. Strävan. Realism. Begrepp från Ragnar Johanssons världsbild som går igen hos Lena Andersson. Men även här kommer klassfrågan in.

– Det som man gör när man kommer från de lägre skikten är att man förlorar tid på att inte veta riktigt hur samhället är uppbyggt, så upplevde jag det. Man kan inte se en rak väg framåt, för man känner ingen som har blivit det där yrket, och då förstår man inte att det hjälper att sätta sig på den där utbildningen.

Här behövs uppmuntran och hjälp på traven. Hur det ska gå till utan att gå tillbaka till ett samhälle som pekar med hela handen är inte klart. Kulturellt kapital kan man inte lagstifta om.

– Jag har i efterhand förstått att det inte är en slump att jag har med en scen med en syo-konsulent som är jätteviktig i min första bok (»Var det bra så?« från 2009 Red.anm.). För de var bryggan mellan hemmet och samhället.. men vilka var de? De var lika livrädda de! Jag tror att de pressade in folk efter fördomar, »nämen det där ska du inte drömma om sörru!«, det är det så få som blir.

Resonemanget leder till att mer studievägledning inte nödvändigtvis är en lösning. Som med det mesta hos Lena Andersson finns inga säkra svar, i alla fall inte när det gäller att implementera dem storskaligt, från politiskt håll.

Det som inte kan, eller bör, lösas genom universella regler får flytta in i individen. Och då gäller det att ha en tydlig etik att navigera efter.

Som med det mesta hos Lena Andersson finns inga säkra svar, i alla fall inte när det gäller att implementera dem storskaligt, från politiskt håll.

Där finns en likhet mellan Ragnar Johansson och den till synes väsensskilda karaktären Ester Nilsson, från Lena Anderssons två populära romaner om kärlek och relationer.

– Jag håller med, de är lite samma andas barn. Förutom att hon tar mycket mer risker. Hennes rädsla för ångest tar sig motsatta uttryck: hon är mer rädd för att inte chansa, för då kan hon missa det hon skulle ha fått.

Är de bara olika personligheter eller är det ett resultat av olika samhällsklasser och tid?

– Det kan vara en klassfråga, litegrann. Hon är mer säker på att hon får finnas till och vara som hon är. I övrigt skulle jag säga att de delar samma system.

Det handlar om en rimlighetslogik, säger Lena Andersson. Att med handlingar följer konsekvenser.

– Att världen existerar och är på ett visst sätt, och det borde vi kunna komma överens om. Har man träffats och ätit middagar och den andra förstår att hon här är kär i honom så har han en viss skyldighet att agera på ett visst sätt, annars har hon rätt att tolka hans beteende.

– Där skulle jag vilja säga att de är identiska.

Tilltron till förnuftet och argument, som motsats till att tala som representant för en grupp med vissa egenskaper eller erfarenheter, är en av de principer som Lena Andersson själv håller högst.

Universalismen. Här är vi tillbaka i folkhemmet och den del av det idébygget som Lena Andersson omhuldar.

– Den här logiska rationaliteten, det tycker jag är en upplysningstanke. Möjligheten att diskutera med varandra utan alltför stor misstänksamhet.

*

I början av romanen, som utspelar sig i nutid, vill Ragnars vuxna dotter att han ska bli föremål för ett forskningsprojekt om folkhemmet. Men efter ett möte mellan far, dotter och forskaren ifråga – som lämpligtvis äger rum på det folkhemsgamla konditoriet Pallas i Vällingby centrum – kommer ett nej tack från forskaren.

Motivering: Ragnar Johansson är för vanlig.

 

* Boken Att lägga livet tillrätta: Studier i svensk folkhemspolitik av Yvonne Hirdman utkom 1989.

Inlägget En Ester Nilsson från folkhemmet dök först upp på Dagens Arena.

Migrationsgåtan som bäddade för SD

Dagens Arena -

S och M försöker nu förtvivlat ta tillbaka väljare från SD, medan Jimmie Åkesson fullföljer strategin att skapa kaos. Den stora gåtan är hur de två partierna kunde låta detta hända, skriver Anders Jonsson, ny krönikör på Dagens Arena.

När den förre folkpartiledaren Lars Leijonborg summerar sitt politiska liv i intervjuer och memoarerna Kris och framgång, Ekerlids Förlag, så drömmer han om hur det skulle sett ut om han fått igenom en annan integrationspolitisk linje i början av 00-talet.

»Att vi för det första vågat tala om problemen och för det andra vågat åtgärda dem. Då tror jag att vi hade varit i ett annat läge i Sverige. Segregationen hade varit mindre och SD hade varit mindre«, säger Leijonborg i DN.
Han har både rätt och fel.

Den stora gåtan är hur Socialdemokraterna och Moderaterna kunde överge sin gamla uppgörelse om en reglerad invandring. I praktiken öppnades slussarna och inför valet 2014 tävlade Fredrik Reinfeldt och Stefan Löfven om att vara mest öppenhjärtig och generös när de framträdde inför folkmassorna i Stockholms innerstad.

Hur kunde Moderaterna överge sin konservativa hållning och hur kunde Socialdemokraterna plötsligt tillåta en stor invandring med alla de problem som det innebär med svartjobb och dumpade löner?
Ett svar är naturligtvis att humanitära skäl gör att människor som flyr för sina liv måste få komma hit och söka asyl.

Men när så gott som alla andra länder har en mycket mer restriktiv hållning är det märkligt att lilla Sverige trodde sig om att kunna göra något annat.
Till slut blev det ju också ohållbart och nu är budskapet att Sverige ska fortsätta att strama åt.

Retoriken och de konkreta förslagen från såväl Socialdemokraterna som Moderaterna har successivt närmat sig det som Sverigedemokraterna sagt länge.

Senast ville Stefan Löfven i ekots lördagsintervju sätta stopp för arbetskraftsinvandring för okvalificerad arbetskraft från länder utanför EU.

S och M försöker förtvivlat ta tillbaka väljare från SD, men risken är ju uppenbar att folk tycker att det är bättre att rösta på originalet istället för på kopian.

Så hade det inte behövt gå om S och M hållit fast vid sin tidigare de facto uppgörelse om reglerad invandring. Varför de inte gjorde det är verkligen något som statsvetarna borde grotta ner sig i.
DN:s tidigare politiske chefredaktör Svante Nycander anser att förklaringen till Moderaternas omsvängning var att de nyliberala krafterna helt enkelt ville ha en så stor invandring att det blev omöjligt att bibehålla den svenska arbetsmarknadsmodellen. En ohelig allians mellan nyliberaler och den humanitära asylopinionen gjorde att det dröjde så länge innan omsvängningen kom, skriver Nycander i Dagens industri och i boken Liberaler i asylkrisen, Dialogos Förlag.

Det kan vara så att de som arbetar för partiet i Stockholm lever i en annan verklighet än den i utsatta områden runt storstäderna och runt om i landet.

Just den humanitära asylopinionen kan möjligen vara förklaringen till att Socialdemokraternas hamnade i sin generösa hållning och att det tog sådan tid att ta sig ur den. Dels naturligtvis för att man skulle regera ihop med Miljöpartiet, men det kan också vara så att de som arbetar för partiet i Stockholm lever i en annan verklighet än den i så kallade utsatta områden runt storstäderna och runt om i landet.

Alla vill nog helst vara fina och inkännande människor, men det finns också en verklighet att förhålla sig till runt om i landet. Den hade, som det verkar, hamnat på långt avstånd från regeringskansliet och partihögkvarteret.

Det som hände spelade Sverigedemokraterna och Jimmie Åkesson i händerna. Han och SD fullföljer nu sin strategi med att skapa kaos. Senast med uttalandet om att SD ligger närmare S än allianspartierna när det gäller migrationspolitiken i Dagens industri.
Det kan verka drastiskt men det är vara värt att påminna om hur nazisterna kunde nå makten i Tyskland på 1930-talet. De gjorde allt för att skapa just kaos och växte i valen och kunde ta makten.

Det lyckades eftersom socialdemokrater och liberaler inte förmådde att samarbeta.

Anders Jonsson har många års erfarenhet av att kommentera inrikespolitik och har bland annat varit inrikeschef på Sveriges Radios Ekoredaktion..

Inlägget Migrationsgåtan som bäddade för SD dök först upp på Dagens Arena.

En sorgens dag för Svenska Akademien

Dagens Arena -

När Sara Danius nu lämnar Svenska Akademien får vi inte nöja oss med att en oanständig kultur som inbjuder till vänskapskorruption består. Och det är tveksamt om de ska få fortsätta dela ut Nobelpriset. 

Med sorg i hjärtat läste jag igår att Sara Danius nu lämnar Svenska Akademien.

De senaste nidskriverierna, smutskastningskampanjerna, de ekonomiska oegentligheterna och polisanmälningarna och krissamtalen med kungen, som till slut ledde till att Nobelstiftelsen blandade sig i, har uppenbarligen lett till att situationen blivit ohållbar.

Hur har det kunnat gå så långt?

»Människor biter oss så snart de känner lukten av frisk luft«, skrev poeten Gunnar Ekelöf på 1930-talet i ett brev till sin goda vän, författaren Tora Dahl.

Vad Ekelöf syftade på var hårt arbetande »vanliga« människors ibland besinningslösa hat och avund gentemot urfattiga författare. Det var långt före den moderna statliga kulturpolitikens tid, men jag tänker ändå på Ekelöf medan dramat Svenska Akademien går mot sin med nödvändighet tragiska upplösning.

Och grundfrågan – den om brott mot stadgar och sexuella trakasserier – får inte på några villkor sopas under mattan.

Akademien är en privat och skattebefriad institution, en stiftelse, som lär vara god för över en miljard kronor. Samtidigt förväntas ledamöterna i dess styrelse, förutom ordförande, arbeta där år efter år utan att få betalt. Vilket säkert fungerade på 1700-talet när medlemmarna var adliga med stora förmögenheter.

Idag är det ett system som inbjuder till vänskapskorruption. Det spär på den farliga myten om att författare och konstnärer är övermänniskor som inte behöver försörja sig, och gör dessutom ledamöterna sårbara för påtryckningar utifrån, inte minst från olika regeringar och internationella lobbyister.

En fråga som i alla fall jag ställer mig, är om Nobelpriset i litteratur, med tanke på integritetsproblemen, överhuvudtaget ska delas ut av Svenska Akademien. Uppdraget kan eventuellt, beroende på hur det går att tolka Nobels testamente, flyttas över till den mer professionellt organiserade Kungliga Vetenskapsakademien.

Alliansen sparkar just nu hela Nya Karolinskas styrelse, och där finns säkert inspiration att hämta. Oavsett vad som sker nu när Danius har lämnat så bör alla medlemmar i Svenska Akademien få en lön eller ett arvode som inåt är transparent redovisat.

Och grundfrågan – den om brott mot stadgar och sexuella trakasserier – får inte på några villkor sopas under mattan. Mot alla odds har skandalerna kring Svenska Akademien och Kulturprofilen engagerat upprörda människor långt utanför kulturvärlden, kanske för att skriverierna rört vid en demokratisk sträng i våra hjärtan.

Därför kommer vi inte heller att låta nöja oss med att allt bara återgår till det gamla oanständiga.

 Hör mer av Ulrika Kärnborgs analys av krisen i Svenska Akademiens i Dagens Arenas podd!

Inlägget En sorgens dag för Svenska Akademien dök först upp på Dagens Arena.

Läsa skriva räkna-garanti till hösten

Dagens Arena -

Regeringen och allianspartierna verkar till slut enats om hur läsa skriva räkna-garantin ska utformas: Mindre pappersarbete för lärarna och pengar som skjuts till redan i höst.

Läsa, skriva, räkna-garantin som Miljöpartiet hade som vallöfte i den förra valrörelsen kan nu komma att bli verklighet. Förra året la regeringen fram ett förslag på hur garantin skulle se ut, med ökad rätt till extraundervisning, läxhjälp och hjälpmedel för elever som behöver det. Men Alliansen och Sverigedemokraterna röstade ner förslaget. Sedan dess har regeringen och allianspartierna förhandlat i frågan för att nå en kompromiss, men när förslaget senast dök upp för omröstning i riksdagen blev förslaget återigen nedröstat. Alliansen tyckte att de administrativa uppgifterna skulle bli för många för lärarna.

– Det här förslaget innebär mer byråkrati för lärarna men ingen säkerhet att eleverna får mer stöd tidigt, sa Utbildningsutskottets vice ordföranden, Liberalernas Christer Nylander i Ekot i början av februari i år.

Utbildningsminister Gustav Fridolin (MP) backade då och sa att man skulle se över den administrativa biten av förslaget.
– Nu har de borgerliga och Sverigedemokraterna pekat på att man är orolig för ökad administration, då fixar vi det. Det här handlar om att elever ska få det stöd de behöver och då måste jag tro att vi alla vill samma sak, sa Fridolin till Ekot.

Efter att förslaget återigen omarbetats har nu Alliansen lämnat in en motion där man uppmanar riksdagen att stödja förslaget, tack vare att dokumentationskraven för personalen på skolorna slopats.
– Nu ska det här behandlas i riksdagen, men jag välkomnar såklart den motion som Alliansen lämnat. Den motionen ger, som jag ser det, förutsättningar för att faktiskt kunna komma överens och få en garanti på plats, säger Gustav Fridolin till Altinget.

I en gemensam debattartikel i Dagens Samhälle tidigare i veckan skrev representanter från bland annat Funktionsrätt Sverige, Autism- och Aspergerförbundet, Dyslexiförbundet och Sveriges elevråd att de välkomnar läsa skriva räkna-garantin.

De pekade på att nästan var fjärde elev som gick ut skolan 2017 gjorde det utan fullständiga betyg, och bland elever med autism klarade över hälften inte utbildningen. Problem som garantin skulle kunna råda bot på. »Undertecknarna till denna artikel är glada över att regeringen med sitt nya förslag visar att de inte tänker ge upp om barns rätt till tidiga insatser«, skrev de i debattartikeln.

Om allt går som planerat kommer den nya lagen om garantin att träda i kraft 1 juli 2019, men redan i höst är tanken att pengar skjuts till i lågstadiet och förskolan så garantin fungerar med en gång när det lagförslaget går igenom.
– Så vi ger full finansiering till kommunerna redan efter sommaren. För att man ska få möjlighet att införa detta på ett bra sätt och se till att det landar som ett bra sätt att säkra att eleverna får stöd, säger Gustav Fridolin till Altinget.

Inlägget Läsa skriva räkna-garanti till hösten dök först upp på Dagens Arena.

Hot och våld gör att 7 av 10 skolor skärper säkerheten

Dagens Arena -

Allt fler skolor i Sverige höjer säkerheten med hjälp av kameraövervakning, passerkort och väktare.
– Vi vill ha en trygg och säker skola för elever och personal, säger Matz Nilsson förbundsordförande på Sveriges Skolledarförbund.

En enkät som Dagens Samhälle har gjort visar att över 70 procent av Sveriges kommuner har höjt säkerheten vid grundskolor och gymnasium. Bland annat har flera skolor anlitat en väktare som ska skapa lugn och ro för personal och elever.

I Kristianstad har de tagit in väktare som ska skydda personal som kommer tidigt eller går sent.

Håkan Nilsson som är planeringschef på barn och utbildningsförvaltningen i Kristianstad säger i en intervju med Dagens Samhälle att det händer att elevers föräldrar eller släktingar har uppträtt hotfullt mot lärare, eller att väktare har fått avhysa personer som upprätthåller sig på skolgården.

– Vi investerar ju mycket i skolgårdar och lekredskap, som gärna kunde få användas även utanför skoltid. Men vi tvingas stänga igen eftersom folk tränar sina kamphundar mot gungorna eller har fest och grillar. Vi kan hitta både krossat glas och kanyler, säger Håkan Nilsson.

Vi behöver öva på utrymning, men också inrymning

Matz Nilsson som är förbundsordförande på Sveriges Skolledarförbund säger till Dagens Arena att det är viktigt att säkra och trygga miljön för både personal och elever i skolorna.

– Vi behöver se över den fysiska miljön. Ta in en bemannad reception som kan hälsa besökare välkomna, men som också håller koll på vilka som kommer in i skolan och om de har behörighet.

Han förklarar vidare att de även behöver öva på utrymning men också inrymning.

– Hur larmar vi, vart gömmer vi oss? Det är sällan att den situationen sker, men det gäller att vara förberedd om det skulle hända, säger Matz Nilsson.

Det har nu gått två och ett halvt år sedan skolattacken på Kronans skola i Trollhättan, och den kan vara en av anledningarna till att skolor runt om i Sverige höjer säkerheten.

Enligt Matz Nilsson har de haft det i tanken innan attacken i Trollhättan, men att det har blivit viktigare att få upp beredskapen efter.

Jan Ove Johansson, tillförordnad chef för utbildningsförvaltningen i Trollhättan, säger till Dagens Samhälle att det finns en annan medvetenhet nu om att skolor inte är en allmän plats.

Han tror att de flesta skolor som byggs nu, kommer att ha fåtal ingångar som är låsta så att ingen obehörig ska komma in.

Inlägget Hot och våld gör att 7 av 10 skolor skärper säkerheten dök först upp på Dagens Arena.

Svenska Akademinen behöver mycket mera öppenhet

Dagens Arena -

Ett klassiskt journalistiskt gräv har satt ljuset på Svenska Akademiens ledamöter och verksamhet. Men det är knappast kulturprofilen som är problemet, skriver Boa Ruthström.

Varför skakas Svenska Akademien? I debatten har flera upprörts över att de åtta kvarvarande ledamöterna inte tar upp Kulturprofilens påstådda sexuella övergrepp och eventuella ekonomiska oegentligheter. Och visst är det anmärkningsvärt att de inte berör det. Men är det huvudproblemet?

Det grundläggande frågan är varför har det blivit så här? Problemet torde snarast vara att Svenska Akademien är en ovanligt sluten institution och det föråldrade draget förstärks genom vissa ledamöters hybris, långt från »snille och smak«.

Om vi jämför med monarkin, som anpassat sig till demokratins krav på transparens och rimlig öppenhet, är Akademien en institution som inte utsatts för medial granskning förrän nu.

Och då börjar det med ett klassiskt journalistiskt grävande om Kulturprofilens klubbverksamhet, som leder vidare in till Akademien och ledamöterna tvingas diskutera sina beslut om bidrag till den s k Klubben, Kulturprofilens vandel och hustruns eventuella jäv.

Men handlar det verkligen om detta? Handlar det inte om att Akademien inte lyckats förnya sig, anpassa sig till den samtid den verkar i? Jag vet inte vilka diskussioner som förts om förnyelse, förändring och modernisering.

Ska Akedemien överleva måste den moderniseras och öppnas för insyn.

Gissningsvis har det skett tidigare, men utan resultat. Uppenbarligen har det skett nu under nuvarande ständiga sekreteraren Sara Danius tid. Min möjlighet att bedöma hennes sätt att lyfta frågorna om förnyelse finns inte, men jag kan konstatera att hon gjort det.

Självklart ska Akademien ha sina slutna möten kring Nobelpriset och andra priser och stipendier den delar ut. Däremot borde det finnas en öppenhet kring stöd som utdelas till olika verksamheter, samt kring förmåner och villkor för ledamöter på samma sätt som vi kräver öppenhet kring börsbolags styrelser, fackliga och ideella ledares och politikers villkor.

Eller för den delen Kungahuset. Vi vet betydligt mer om dessas villkor. Att de kraven inte ställdes 1786 är inget försvar till varför det fortfarande är så. Ska Akademien överleva måste den moderniseras.

Hur löses detta? Naturligtvis inte genom ytterligare okväden. Sandlådenivån är redan nådd om än i akademisk klädnad. Konstruktiva ledamöter, såväl från de som pausat sitt arbete som de som är kvar, borde kunna samtala om grundproblemet: hur modernisera Akademien och minska slutenheten?

När botten är nådd finns det bara en väg – upp. Eller så blir man kvar där nere.

Boa Ruthström är tidigare chef på Tankesmedjan Arena Idé.

Inlägget Svenska Akademinen behöver mycket mera öppenhet dök först upp på Dagens Arena.

Vårbudgeten: Regeringen satsar på utrikesfödda kvinnor

Dagens Arena -

Regeringen satsar 141 miljoner kronor i den nya budgeten på att få framförallt utrikesfödda kvinnor in på arbetsmarknaden. Vägen dit ska gå genom språkutbildning.

I Sverige är utrikesfödda kvinnor i stor grad i arbete om man jämför med resten av Europa, men med svenska mått är de enligt regeringen för få. Därför satsar de 141 miljoner kronor i vårbudgeten på att öka sysselsättningsgraden.

– Vi ser att nyanlända kommer snabbare i arbete och det är positivt, men mer behöver göras. Den förra regeringen införde en rättighet för nyanlända att få del av insatser, vi har tillfört en skyldighet att delta, säger arbetsmarknads- och etableringsminister Ylva Johansson i ett uttalande.

I budgetförslaget avsätts 60 miljoner kronor för att invandrare snabbare ska lära sig svenska. Bland de planerade satsningarna finns extra pengar till att höja kvaliteten på Sfi, att asylsökande ska få lära sig svenska från dag ett och att föräldraledighet ska kunna kombineras med språkutbildning. Den totala mängden pengar avsatt för svenskautbildning är 120 miljoner kronor, men eftersom det finns 40 miljoner kronor avsatta för »svenska som andra språk« som inte används för tillfället och som istället omdirigeras till den nya satsningen blir notan i slutändan 60 miljoner kronor.

– Att kunna förstå och uttrycka sig på svenska är en förutsättning för att kunna delta i samhällslivet fullt ut. Sfi-undervisningen ska hålla hög kvalitet för att underlätta språkinlärningen. Det här är pengar som kommer spela roll för lärare och elever och som kommer att göra skillnad i arbetet med integrationen, säger gymnasie- och kunskapslyftsminister Anna Ekström i ett uttalande.

– Här är kunskaper i svenska språket en nyckel in på arbetsmarknaden och i det svenska samhället. Regeringen satsar därför ytterligare på att fler ska lära sig svenska och snabbare komma vidare till arbete eller utbildning, säger finansminister Magdalena Andersson.

Majoriteten av de resterande 81 miljonerna planerar regeringen lägga på att fler ska utbilda sig, framförallt i form av vuxenutbildning. Studieförbunden får 10 extra miljoner för att bedriva uppsökande och studiemotiverande verksamhet bland utrikes födda kvinnor och en liten summa tilldelas CSN för informationsarbete.

På måndag presenterar regeringen vårbudgeten i sin helhet. Budgeten bygger på en överenskommelse mellan regeringspartierna och Vänsterpartiet.

Läs mer: Regeringen storsatsar på Polisen

 

Inlägget Vårbudgeten: Regeringen satsar på utrikesfödda kvinnor dök först upp på Dagens Arena.

Välkommen Anders Jonsson

Dagens Arena -

Anders Jonsson från Falun är en av tre nya krönikörerna på Dagens Arena. Anders har tidigare arbetat på Sveriges Radio, Svenska Dagbladet, Expressen, Dagens industri och varit chefredaktör på Dalarnas tidning.

Hur känns det att börja skriva krönikor på Dagens Arena?

– Jättekul! Det kommer bli roligt och spännande. Jag har bevakat och analyserat inrikespolitik sedan början av 1980-talet och tror att jag kan bidra med perspektiv och eftertanke i en tid när det går väl fort ibland.

Vad kommer vi kunna ta del av i dina texter?

– Det kommer handla om svensk politik och ekonomi. Mediesituationen och klimatet vi lever i på sociala medier där vem du är ibland tyvärr spelar större roll än vad du säger.

– Min ambition med texterna är att alla ska förstå varför jag hamnar i en viss slutsats. Jag vill inte skriva någon på näsan utan ge underlag för människor att tänka själva. Underbyggd analys, inte tyckande,

I morgon, fredag publicerar vi Anders första krönika.

Inlägget Välkommen Anders Jonsson dök först upp på Dagens Arena.

200 människorättsförsvarare uppmanar till handling

Dagens Arena -

Trots hot, förföljelse, fängelse och risken att mördas står modiga människor i frontlinjen för våra rättigheter. Idag tar en av dem, den turkiska journalisten Murat Celikkan emot pris som årets människorättsförsvare, skriver John Stauffer chef för Civil Rights Defenders.  

På plats i Stockholm under Defenders’ Days – en av världens största konferenser för och med människorättsförsvarare, finns ytterligare 200 personer för vilka det snarare är regel än undantag att utsättas för attacker på grund av sitt arbete. Behovet av stöd är akut – och det är allas vårt ansvar att agera.

Det vore önskvärt att kunna påstå att situationen för yttrandefrihet, rätten till privatliv och andra mänskliga rättigheter har stärkts den senaste tiden. Tyvärr är det ingen nyhet att så inte är fallet.

  • I Burma pågår det som beskrivs som ett folkmord, i Turkiet sitter över 150 journalister fängslade och nästan 5000 lärare har tvingats av regeringen att lämna sina arbeten.
  • Samtidigt har Rysslands president Vladimir Putin, nu i sin tredje mandatperiod, ytterligare stärkt sitt järngrepp om landets allt mer pressade civilsamhälle.

Listan över de människorättsbrott som pågår här och nu kan göras lång.

Det rådande undantagstillståndet har lett till att över tusen organisationer tvingats stänga ner sina verksamheter.

Runt om i världen använder makthavare sin ställning till att smutskasta, förminska och tillintetgöra de människor, organisationer och oberoende medier som arbetar för att upprätthålla de demokratiska principer de flesta av oss anser så viktiga. Förtryckarnas metoder blir allt mer sofistikerande och de lär sig av varandra.

Men trots hot, förföljelse, fängelse och risken att mördas kämpar människor vidare och står upp för allas våra mänskliga rättigheter.

Den här veckan befinner sig runt 200 av dem – världens ledande människorättsförsvarare – i Stockholm, på konferensen Defenders’ Days, organiserad av Civil Rights Defenders. Under fyra dagar samlar vi tillsammans energi och utvecklar strategier genom nätverkande, workshops och utbildningar inom områden som digital säkerhet och innovation, för att starkare kunna möta de utmaningar vi står inför.

Idag, konferensens sista dag, delar vi som organisation ut priset Civil Rights Defender of the Year Award till årets människorättsförsvarare. Priset går till den turkiske människorättsförsvararen och journalisten Murat Celikkan. De senaste åren har situationen för de mänskliga rättigheterna förvärrats även i Europa och inte minst i Turkiet.

Det rådande undantagstillståndet har lett till att över tusen organisationer tvingats stänga ner sina verksamheter. Människorättsförsvarare och journalister som trots allt fortsätter sitt arbete har tvingats inse vilka ödesdigra risker det medför.

Murat Çelikkan har själv blivit en måltavla – nyligen släpptes han ur fängelse efter att ha suttit frihetsberövad i 68 dagar för att ha deltagit i en kampanj för yttrandefrihet.

Liksom tidigare år under Defenders’ Days blandas glädjen över att alla dessa enastående kämpar finns på plats med sorgen att många inte kan komma. Redan på flygplatsen i Havanna stoppades två kubanska deltagare. Tänk på det en stund, de får alltså inte lämna sitt land för att delta i en konferens för mänskliga rättigheter.

Andra fick aldrig ens chansen att ta sig så långt som till flygplatsen. Den vietnamesiska bloggaren Me Nam som 2015 utsågs till årets människorättsförsvarare av Civil Rights Defenders avtjänar just nu ett tioårigt fängelsestraff på grund av att hon skrivit regeringskritiska inlägg på sociala medier. Inte heller Ouyb Titiev från vår ryska partnerorganisation Memorial kan komma eftersom han i skrivande stund sitter häktad på falska anklagelser för sitt arbete i den ryska delrepubliken Tjetjenien.

Liksom tidigare år blandas glädjen över alla kämpar som finns på plats med sorgen att många inte kan komma.

Civil Rights Defenders vision är att Defenders’ Days ska vara en plattform för och med människorättsförsvarare. När många av världens regimer stryper utrymmet för civilsamhället är sådana mötesplatser viktigare än någonsin. Med konferensen vill vi även rikta strålkastarljuset på det akuta behov av stöd som många av våra kollegor behöver.

Därför är sista dagen av konferensen öppen för allmänheten. Genom att samla politiker, civilsamhället, näringslivet och privatpersoner vill vi uppmuntra alla att fundera över hur de kan göra skillnad för mänskliga rättigheter.

Människorättsförsvarare som står i frontlinjen för oss andra drabbas hårdast, i en tid när de behövs som allra mest. Med det kommer behovet av internationellt stöd. Ingen kan stå passiv och tänka att rättigheter är någon annans skyldighet att försvara – det är allas vårt ansvar.

Tillsammans med de människorättsförsvarare som befinner sig i Stockholm höjer vi rösten i en gemensam uppmaning till handling: du som har möjlighet att påverka – använd den förmånen för att driva frågor om mänskliga rättigheter.

Alla – företag, politiker och privatpersoner – kan göra någonting för att stödja människorättsförsvarare och deras arbete, må det vara finansiellt, moraliskt eller rent praktiskt. Allt stöd och alla insatser behövs.

Nu mer än någonsin behöver vi förena våra krafter och vara innovativa för att finna nya sätt att försvara de mänskliga rättigheterna.

John Stauffer är Executive Director, Civil Rights Defenders

Inlägget 200 människorättsförsvarare uppmanar till handling dök först upp på Dagens Arena.

I Wien är billiga lägenheter möjligt

Dagens Arena -

Hyresrätter är en attraktiv boendeform även för medelklassen och hyrorna är låga i Österrikes huvudstad. Det kräver höga statliga subventioner. Men med den stora bostadsbristen och segregationen i Sverige kan Wiens modell ändå vara lönsam.

Sommaren 1929 åkte 347 socialdemokratiska ungdomar från Sverige på gruppresa till Wien. Vad de fick se i den österrikiska huvudstaden var något närmast osannolikt med svenska mått.

»Det röda Wien« hade stora, ljusa allmännyttiga bostadskomplex, ofta döpta efter rörelsens pionjärer, Bebelhof, Liebknechthof och Karl Marx Hof.

Ingenstans i Sverige vid samma tid byggdes det med en så hög standard som här, till bråkdelen av de svenska hyrorna. Där Stockholms innerstad bestod av gamla, mörka nedgångna fastigheter, fanns i hyreslägenheterna i Wien tambur, egen toalett, ibland balkong, gröna innergårdar med daghem och bibliotek.

Nyckeln var att det socialdemokratiskt styrda Wien satsade på allmännyttiga och andra icke-vinstdrivande bostadsföretag och kraftiga statliga subventioner för att hålla kostnader och hyror på rimliga nivåer.

Den sociala bostadspolitik som vi avvecklat finns kvar i den österrikiska huvudstaden.

SSU-arna for hem och efter kriget genomfördes hos oss en social bostadspolitik som på flera sätt liknade den man sett i Wien.

Under några årtionden var bostaden en social rättighet också i Sverige. Men under 1990-talet avvecklades de svenska bostadssubventionerna, allmännyttan rustade ner och marknaden tog över.

AP-fondernas pengar, som länge varit med och finansierat byggandet, placeras idag istället i utländska aktier. Hisnande stora lån för att man ska kunna köpa en lägenhet har blivit storbankernas kassako. Bara hälften av stockholmarna har råd att hyra en nybyggd tvårummare idag.

Antalet hemlösa ökar. Unga utan rika föräldrar och nytillkomna är chanslösa på marknaden. Vi har fått en stor och växande bostadssegregation.

I detta tilltagande mörker skulle Wien kanske återigen kunna fungera som inspiration. Av reportage nyligen i ETC och Dagens Nyheter framgår att den sociala bostadspolitik som vi avvecklat finns kvar i den österrikiska huvudstaden.

Hyran för en 90 kvadratmeter stor nybyggd lägenhet går på motsvarande 7 000 svenska kronor i månaden.

Tre fjärdedelar av befolkningen bor i hyresrätter. Det är påkostade lägenheter i välutrustade miljöer. Det betyder att det är en attraktiv boendeform också för medelklassen. Man bor blandat. Inte en enda av allmännyttans bostäder har gått över i privata händer.

Då som nu vilar den wienska bostadspolitiken på betydande statliga subventioner, idag motsvarade 1 procent av BNP. Mycket pengar, men är det så dyrt om man ser till fördelarna?

Låga hyror gör att hyresgästerna istället för att göda bostadsprofitörerna kan lägga pengar på annan konsumtion, som kan skapa jobb. Allmännyttans konkurrenskraft gör att de privata alternativen tvingas att hålla sig på mattan.

Och vad uppgår egentligen den svenska bostadssegregationens samlade kostnader till?

Inlägget I Wien är billiga lägenheter möjligt dök först upp på Dagens Arena.

Här är ideologin och historien bakom vinster i välfärden

Dagens Arena -

Del 1: Konflikten kring vinster i välfärden har en flera hundraårig lång historia, men de ideologiska skillnaderna mellan vinstförespråkarna och vinstmotståndarna har aldrig varit större. I tre avsnitt granskar Dagens Arena valets största ideologiska fråga. 

Debatten om vinster i välfärden har pågått länge och böljat fram och tillbaks. Under 2010-talet blossade den upp i samband med vad som kom att bli känt under namnet »caremaskandalen«, 2011 och 2012. I korthet bestod skandalen av att vårdföretaget Carema Cares anklagades för bristande hygien och vanvård vid flera äldreboenden, samtidigt som moderbolaget gjorde en kraftig vinstökning. (Företaget heter numera Vardaga.)

Dessförinnan kom debatten om vinster i välfärden upp i samband med 1984 års etablering av förskolan Pysslingen. Borgliga politiker ville att privata aktörer skulle få verka inom skattefinansierad barnomsorg. Majoriteten av tidens riksdag sa nej och en lag stiftades mot att statsbidrag gick till förskolor som drevs av aktiebolag. Lagen fick smeknamnet Lex Pysslingen.

I valet 1992 fick Sverige en borglig regering och lagen avskaffades.

Klicka för större bild

 

Magnus Linnarsson, docent i historia vid Stockholms universitet, har studerat riksdagsdebatter om privat och offentlig drift under 400 år. Han menar att dagens diskussion är påfallande avgränsad.

– Debatten är koncentrerad till ett fåtal argument och ståndpunkter; regeringssidan pratar om övervinster inom välfärdsbolagen, medan oppositionen vägrar tala om vinster och hävdar att kvalitet är det som bör diskuteras.

Argumenten för »valfrihet« dök upp i debatten på 1980-talet i och med att då Lex Pysslingens instiftas 1984, men fick enligt Magnus Linnarsson fäste först åtta år senare, 1992.

– Då pratades det mer om familjen, familjen skulle ha rätt att välja, framför individen. Men begreppet valfrihet har bitit sig fast och omhuldas i dag av alla sidor. Sedan försöker man koppla ihop konceptet och begreppet valfrihet med den egna argumentationen.

Linnarssons forskning visar att striden om det allmänna har pågått i över 400 år. Vinsterna har varit ett argument mot privata utförare allt sedan 1600-talet. Vinstförespråkarna har genom historien försökt beskriva hur dyr och ineffektiv den statliga förvaltningen är och att det därför är bättre att driva verksamheten i privat regi.

Synsättet fanns med redan under 1600- och 1700-talet men slog på allvar igenom från och med 1850-talet och kulminerade i samband med 1980-talets kritik av den offentliga sektorn.

2014 var valfrihet och vinst i välfärden en tydlig fråga i valet. Och kan komma att bli så även i år.

»I bland kan jag stöta på förlegade idéer att om man jobbar inom vården så är man typ Florence Nightingale«

I mars lade regeringen tillsammans med Vänsterpartiet fram ett förslag på vinsttak i skola och omsorg. Vinsten föreslås få uppgå till 7 procent av företagets operativa kapital.

Grundkritiken mot möjligheten att plocka ut vinster från välfärden är att det är gemensamma skattemedel, inte eget investerat kapital, som plockas ut i vinst, i stället för att förbli i välfärden. Dessutom tror de som är emot vinster i välfärden att kvaliteten på välfärden kan bli sämre om företagen prioriterar större vinst.

Förespråkarna av det system som finns idag säger att vinster behövs för att företag ska hålla på med välfärd, och att det ökar valfriheten för folk.

Bland vinstförespråkarna finns de borgliga partierna, Sverigedemokraterna, Svenskt Näringsliv och Almega.

C-ledaren Annie Lööf har talat om »ren och skär fondsocialism«, Svenskt Näringslivs har varnat för »ingrepp i äganderätten« och Vårdföretagarnas näringspolitiske chef Håkan Tenelius har kallat det för »valfrihet motsvarande DDR.«

Håkan Tenelius menar att möjligheten till vinst är den yttersta moroten för entreprenörer och företagare att vilja satsa – oavsett område, välfärden är inte ett undantag.

– Företagen inom välfärdssektorn skiljer sig inte från annat företagande. I bland kan jag stöta på förlegade idéer att om man jobbar inom vården så är man typ Florence Nightingale, att det skulle vara någonting helt annat som driver en, och att försörjningen är något underordnat. Så är det inte, för vare sig medarbetare eller företagare. Startar man ett företag inom vården exempelvis så är det som vilket företag som helst. Du behöver veta att du kan få igen dina pengar. Alltså, tar du en stor risk så måste du veta att du kan göra en vinst för annars skulle du inte våga att göra en förlust.

Men är risken verkligen så stor, när det är våra gemensamma medel som går in i företagen och också de gemensamma medlen som kommer ur företaget?

– Ja, men när du startar en vårdcentral till exempel så har du inga patienter. Så den stora investeringen, som kan vara på flera miljoner kronor, får du stå för själv. Det finns inga skattepengar att rekvirera, ersättning får du först när du fått patienter och levererat vård. Det är samma som gäller för alla företag.

Så det du menar är att den första investeringen är ändå en stor risk, trots att behovet av exempelvis vård och skola alltid finns? 

– Ja, det finns inga riskfria sektorer. Är det så att du levererar för dålig kvalité eller att du har etablerat en verksamhet på ett ställe där det inte finnas några människor som vill ha den vården eller omsorgen du erbjuder, då har du gjort en felsatsning och det finns inga skattebetalare som kommer och ersätter den kostnaden.

Det resonemanget köper inte Daniel Suhonen, från tankesmedjan Katalys som menar att risk och investeringar är små när det gäller just välfärdsföretag.

– Därav de små vinster som medges i regeringens vinstbegränsning.

Även den liberala tankesmedjan Timbro skriver i en rapport att efterfrågan av välfärd är » stor och ökar« och att »mot bakgrund av denna efterfrågan finns alla möjligheter att undvika förluster i välfärden.«

Daniel Suhonen tycker valfrihet i grunden är någonting positivt, men framhåller att det för honom inte är den viktigaste principen när det kommer till välfärden.

– Valfrihet har ett värde, men det är inte det enda värdet som ska värnas inom välfärden. Syftet med förslaget är att ta bort aktörer som bara är i välfärden för att tjäna pengar. Att då en del av dessa aktörer försvinner är meningen. Är man bara inriktad på avkastning är vård, skola, omsorg fel bransch.

Han tillägger:

– Beträffande mångfald så fanns det en idé om att avregleringarna i välfärden skulle resultera i mångfald – olika inriktningar och arbetssätt. Men istället fick vi riskkapitalägda jättekoncerner.

»Startar man ett företag inom vården exempelvis så är det som vilket företag som helst. Du behöver veta att du kan få igen dina pengar«

Nationalekonomen Stefan de Vylder ifrågasätter att vinstdrivna företag får agera inom välfärden, speciellt inom skolan, över huvud taget.

– Aktiebolag har enligt aktiebolagslagen som mål att gå med vinst och ge utdelning till aktieägarna. Gör de inte det kan de bli stämda av aktieägarna. Vilket i och för sig är ovanligt men kan hända. Konkurrens kan vara bra. Men den snedvrids av aktiebolag som strävar efter maximal vinst och som lätt kan skatteplanera. Det samma gäller vinst – det kan vara bra, om överskotten plöjs ned i verksamheten.

Kritik mot vinstintresset återfinns även hos Idéburna skolors riksförbund.

Håkan Wiclander, ordförande Idéburna skolors riksförbund, tror att syftet med lagförslaget är att ge incitament till att investera i verksamheten för att i förlängningen få göra mer vinst.

– Vi tycker inte att vinstintresset ska finnas överhuvudtaget, inte heller att det ska finnas en skolmarknad. Men om man vill ha vinstdrivande företag inom välfärden så måste man påverka dem så att de faktiskt också investerar resurser. Tillför du kapital så kan du också tjäna på kapitalet. Det är ett försök att hitta en klok reglering. Visserligen hade det varit enklare att förstå förslaget om det reglerade vinstutdelningen istället för resultatet, men det avvisade utredningen tidigt eftersom att det skulle ha juridiska och bokförings-tekniska problem att få det vattentätt så att inte företag trixade bort vinsten. Bäst hade det varit om vinstuttag förbjöds helt och hållet.

Robert Thorburn på Svenskt Näringsliv tror att förslaget vill göra det omöjligt för vinstdrivande företag att bedriva skola och omsorg.

– Det verkar som att de är emot vinstdrivande företag. Jag tror man måste bestämma sig vad man vill. Antingen vill man ha företagsamhet och entreprenörskap för att man i grunden tycker det är bra och berikande för Sverige, eller så får man säga att ›okej, vi vill inte ha den här typen av företag‹ och stå för det.

Magnus Linnarsson menar att man måste sluta ställa frågan vad som är bäst av det privat drivna och det allmänna. Ett av hans forsknings viktigaste resultat är att frågan om privat eller offentlig drift sällan, eller aldrig, har kunnat ges ett enkelt svar.

Under våren röstar riksdagen om förslaget. Propositionen beräknas inte gå igenom. Varken allianspartierna eller Sverigedemokraterna är för. Bland annat på grund av att de anser att valfriheten och kvalitén kan bli lidande om ett vinsttak implementeras.

 

Inlägget Här är ideologin och historien bakom vinster i välfärden dök först upp på Dagens Arena.

Färre arbetstimmar- lägre sjukfrånvaro

Dagens Arena -

Avdelning 23 på Södertälje sjukhus startades för två år sedan. De är nu en akutmottagning där personalen arbetar färre timmar med heltidslön.
– Mina medarbetare är piggare och gladare, säger Carolina Winter chefsjuksköterska.

Det är dryga två år sedan pilotprojektet startade på Södertälje sjukhus avdelning 23, en akutavdelning med 16-19 vårdplatser. Projektet innebär att undersköterskor och sjuksköterskor ska arbeta färre timmar i veckan och ha kvar samma heltidslön, samt en mer hälsosam schemaläggning.

Ett schema som innebär att det är mer tid för återhämtning och ledighet mellan de olika passen, dag, kväll och natt.

I en intervju med  SVT:s ABC-nytt  säger Carolina Winter att man lägger tre dagspass, ledighet, kvällspass och ledighet i schemat, och att man ska ha tid för återhämtning framförallt efter nattpass.

Och en mer sammanhållen ledighet som innefattar 3-4 dagar per 10 veckorsperiod.

Under de två åren har sjukfrånvaron och den har minskat med 20 procent, visar en utvärdering.

– Jag kan se på mina medarbetare att de har mer tid för återhämtning, och att de är orkar mer på jobbet, säger Carolina Winter.

Tidigare arbetade personalen två av fem helger, men efter det nya projektet satte igång blev det varannan helg.

– Såklart är det aldrig roligt att behöva arbeta fler helger, men eftersom man får mer ledigt i vardagen så går det bra. Detta har faktiskt inte tagits emot negativt, säger Carolina Winter.

På andra akutavdelningar arbetar de anställda fortfarande två av fem helger, men de vet inte vilka tider de ska arbeta och det blir mer osäkert, medan de som går på avdelning 23:s särskilda avtal har fasta tider och kan planera sin helg bättre.

Någon gång under året kommer avdelning 23 att gå med i ett annat arbetstidsavtal inom Stockholm läns landsting, det så kallade avtal 24/7. En arbetsmodell som fortfarande kommer att likna den de har nu.

– Vi hade gärna haft mer tid inom detta projekt innan vi går in i det nya avtalet. Men vi fortsätter med denna arbetsmodell tills vi träder in det andra avtalet, säger Carolina Winter.

Hon förklarar att det är vissa som är oroliga för att arbetstidsförkortningen ska försvinna med det nya avtalet.

– De kommer ha möjlighet att välja om de vill få ut mer ledig tid, pengar eller pensionspremie.

Inlägget Färre arbetstimmar- lägre sjukfrånvaro dök först upp på Dagens Arena.

NKS-ledning sparkas – sjukhusdirektören får sitta kvar

Dagens Arena -

Alliansen sparkar Karolinska universitetssjukhus styrelse. Men det räcker inte menar oppositionen som tror att problemen på Karolinska är mer djupgående än så. »Det handlar inte bara om vilka namn som sitter i styrelsen« säger Erika Ullberg (S) till DN.

Turerna kring Karolinska sjukhuset i Solna har varit många. Det är idag världens dyraste sjukhus, som trots alla miljarder inte fungerar som det ska. Människor har dött i köer orsakade av kaoset i driften av sjukhuset och flera av styrelseordförandena i Karolinska har haft flera bolagsintressen inom vårdsektorn och även i bolag direkt kopplade till Karolinska.

En av de största skandalerna har rört mångmiljonkostnader för konsulter med bristande fakturaunderlag. Det moderata landstingsborgarrådet Irene Svenonius man Jan Svenonius var tills nyligen upphandlingschef, innan han fick avgå. En extern granskning som landstinget lät tillsätta fann att Irene Svenonius varit jävig.

Läs mer: Irene Svenonius var jävig

Irene Svenonius är en av de landstingspolitiker, utöver Anna Starbrink (L), Ella Bohlin (KD) och Gustav Hemming (C), som signerat ett debattinlägg på DN debatt, där ledningen av Karolinska sjukhuset pekas ut som en av fem punkter som varit sjukhuset största utmaningar. Överanvändningen av konsulter pekas ut som en huvudanledning till att man föreslå en ny styrelse sjukhuset.

I samband med att debattartikeln kom ett pressmeddelande från styrelsen för Karolinska universitetssjukhuset där man meddelar att man »ställer sina platser till omedelbart förfogande«.

Läs mer: Svenonius fick NKS-jobb trots lagbrott

Ny ordförande föreslås bli Håkan Sörman, tidigare vd på SKL, och vice ordförande blir Eva Fernvall, tidigare ordförande för Vårdförbundet.

Erika Ullberg, oppositionslandstingsråd för Socialdemokraterna i Stockholms läns landsting, säger till DN att det inte räcker med att byta namnen som sitter i styrelsen, utan att det är uppdraget som måste förändras.

– Alliansen har infört en så kallad professionell sjukhusstyrelse, som jag tycker varit allt annat än professionell. Om vi vinner valet avskaffar vi den här styrningen och ser till att sjukhusen samarbetar.

Dock kommer sjukhusdirektören Melvin Samson sitta kvar. Något som både Miljöpartiet och Vänsterpartiet reagerar på eftersom han fått samma kritik som den avgående styrelsen.

– Den som är ansvarig för hela verksamheten måste kliva åt sidan. Man har inte kontroll över någonting. Människor som måste opereras snabbt får inte sina operationer, it-systemet havererar och folk har dött, sa Gunilla Roxby Cromvall gruppledare för V till DN i december förra året.

Inlägget NKS-ledning sparkas – sjukhusdirektören får sitta kvar dök först upp på Dagens Arena.

Många bönder drabbade av hot och kränkningar

Dagens Arena -

Var fjärde lantbrukare är oroliga för att utsättas för hot eller kränkningar från djurrättsaktivister. Var femte lantbrukare har själv drabbats, eller känner någon som utsatts. 

Lantbrukarnas riksförbund, LRF, har gjort en undersökning bland sina medlemmar och resultatet visar att många lantbrukare och djuruppfödare är rädda för att utsättas för hot eller kränkningar. Så många som var femte bonde kan ha drabbats.

Det kan handla om hot över telefon eller på sociala medier. Enligt LRF har flera av deras medlemmar drabbats av aggressiva kampanjer från grupper på internet.

– Vi ser att de här hoten ökar och efter ett par incidenter mot äggproducenter nu under påsken så kände vi att det var dags att sätta ned foten, säger Ulf Wallin, presschef på LRF, till SVT Nyheter.

Men det kan också röra sig om mer fysiska metoder. Det kan enligt LRF röra sig om att djur släpps ut, djuruppfödare som attackeras eller barn till lantbrukare som söks upp i skolor och hotas.

Utanför städerna kan vem som helst ta sig in på enskilt område och använda sin demonstrationsrätt.

– Det vill vi ändra på, gårdarna ligger ofta ensligt och lantbrukarna jobbar ofta ensamma så de blir väldigt utsatta om det dyker upp aktivister, säger Ulf Wallin, till SVT Nyheter.

LRF vill att demonstrationstillståndet ses över. De vill också att brotten ska prioriteras, att polisen ska ha befogenheter att ingripa på plats, och att polismyndighetens arbete med att inrätta regionala it-brottscentrum skyndas på.

Kommer man inte iordning med problemen tror LRF att det kan leda till allt färre ger sig in i branschen.

Inlägget Många bönder drabbade av hot och kränkningar dök först upp på Dagens Arena.

Sidor

Subscribe to Klas Elowsson innehållssamlare - Sverige